Scener ur en vardag

Scenvardagen byggs upp med enkla medel. Inget är överlopps, allt kommer till användning: två svarta bord, fyra stolar, en kantele, en grön mapp med bilder, två röda muggar för kaffestunder och måltider.

En ljusblå bykkorg med lakan, en svart väckarklocka för tidens gång, en svart låda med UNO-kort, en anslagstavla för kyrkobesök och en blå gymnastikboll är metron.

Maija Rauhanens och Ritva Koistinens kantelemusik strömmar ur högtalarna och föreställningen är igång.

Pia tittar frågande på Calle, han tittar henne vänligt rakt i ögonen, ler och nickar lugnt. Pia visar tummen upp, Calle visar tummen upp. Pia leder Calle runt bordet, Calle följer och stöder Pia vid armen. Pia tar en röd mugg, ställer stolen på lämpligt avstånd från bordet och sätter sig. Calle sätter sig mittemot.

Ögonkontakten är oavbruten när olika scener avlöser varandra. Respekten, ömheten och mjukheten präglar varje scen, varje rörelse och omfamnar också åskådaren.

Calle och Pia har gett varandra en vacker upplevelsegåva inpackad I förtroende, koncentration och skönhet som vi i publiken har ynnesten att få ta del av.

Pia visar på klockan. Calle nickar. Pia pekar rakt uppåt med pekfingret, Calle pekar omedelbart uppåt med pekfingret. Båda låser sina händers tummar mot varandra i tecknet för bibeln, flätar fingrarna och händerna rör sig rytmiskt upp och ner som svanar i flykt.

Pia visar igen på klockan. Den är tolv. Nu insisterar hon och klockan ringer. Måltiden är över och båda stiger upp. De har identiska svarta tossor.

Med en svepande rörelse som en bugning räcker Calle Pia handen. Musiken har övergått i renässansstil och paret dansar över scengolvet till det högra hörnet mot bykkorgen, tar fram ett avlångt vitt, fladdrande lakan som de elegant höjer och sänker rytmiskt efter att igen ha dansat över scenen till vänstra, bortre hörnet.

Och så här fortsätter föreställningen med metrofärd, kyrkobesök, handarbetsstund, kantele- och UNO-spel.

Calle och Pia har gett varandra en vacker upplevelsegåva inpackad I förtroende, koncentration och skönhet som vi i publiken har ynnesten att få ta del av.

I METRON. Det är erfarna konstnärer vi ser uppträda i samarbetet mellan DuvTeatern och Carl Knif company. Pia Renes är skådespelare sedan 26 år och Carl Knif danskonstnär och koreograf sedan 22 år. Bollen mellan Pia och Calle symboliserar hur metron svänger

I rörelsekonsten blir vardagen synlig

Senare under en pratstund med Pia och Calle berättar Calle om hur processen från vardag till konstupplevelse byggdes upp – Pia inflikar med tecken:

”Jag definierade tre platser som jag sedan besökte. Hemmet, kyrkan och arbetsplatsen. Själva arbetet bygger på att etablera klara strukturer och rutiner utifrån vilka vi jobbar. Vi värmer alltid upp innan repen. Det är ett noggrant och långsamt arbete att ta fram rutinerna och de övningar från vilka vi utgår.

I dansen, i konsten kan vi bli synliga, synas.

Både uppvärmningen och de olika scenerna i verket bygger på kontakten till olika föremål och exakta platser och riktningar i rummet. Tillgängligheten är något som vi tillsammans försöker utveckla. Hur kan vi tillsammans skapa de bästa förutsättningarna för ett självständigt uttryck?

I arbetet med Pia blir rörelsen som kommunikationsform påtagbar. Vi har stödtecknen som vi använder och därtill kommer den abstrakta dansen, rytmen. Vi kan synliggöra teman som vi tycker är viktiga i dansen. I detta verk är det Pias vardag. Vardagen för en person med funktionsvariaton. I dansen, i konsten kan vi bli synliga, synas.”

Text och foto: Nina Winquist

Fotnot: Nina såg den första genomgången av VARDAG i slutet av oktober.

Artikeln ingår i FDUV:s tiding Gemenskap och påverkan GP 4/2022 med temat vardag.