Men om bestämmelserna lättas för mycket finns det en risk att man börjar bygga allt större enheter, skapa boendekoncentrationer och minska på det personliga utrymmet i lägenheterna.
Största delen av dem som hör till specialgrupper vill bo som alla andra. En egen lägenhet och ett självständigt liv står högt på önskelistan för människor som har utvecklingsstörning eller som är i behov av psykisk rehabilitering. Att få det stöd som man behöver till sitt eget hem förutsätter inte att man bor på institution.
Åtgärdsprogrammets utgångspunkt är god. Regeringen vill göra det lättare för kommunerna att skapa flexibla lösningar. Men det finns också stora risker med programmet. Faran är att när man lättar på bestämmelser, kan det leda till att man börjar spara på bekostnad av kvalitet. Till exempel börjar man producera tjänster med en mindre personal och då finns det en risk att stödet inte motsvarar klientens verkliga stödbehov. I det nuvarande ekonomiska läget finns det en verklig fara för att de som ansvarar för tjänsterna använder sig av denna möjlighet och låter bli att beakta klientens rättigheter till ett gott liv.
I åtgärdsprogrammet vill man lätta på boenderekommendationerna. Man vill bland annat göra det möjligt att placera hus för olika specialgrupper på samma tomt. Man bygger upp större segregerande helheter, vilket leder till en större isolering av specialgrupper. I programmet finns också förslag om två personers rum vilket kan leda till att människor blir tvungna att dela rum med en helt främmande person.
När man lättar på bestämmelser som säkrar kvalitet och kombinerar det med nuvarande upphandlingsförfaranden, kan det leda till att människors rättigheter inte beaktas. Människor med utvecklingsstörning och deras anhöriga lämnas redan nu utanför då deras service organiseras. Upphandlingar görs för stora grupper, och priset avgör. Avtalen är styva, och beaktar inte klienternas individuella behov av hjälp och stöd. Detta leder ofta till omänskliga lösningar.
Boende i grupp är inte det enda alternativet för människor med utvecklingsstörning. Vi behöver flera alternativ och vi behöver också använda oss av det vanliga bostadsbeståndet. FN-konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning förutsätter att personer med funktionsnedsättning får bo som alla andra. Finland kommer att ratificera konventionen i sommar.
Enligt en utredning som gjorts av miljöministeriet kan man arrangera ett mångsidigt stöd i vanliga lägenheter utan att kostnaderna skjuter i höjden. Tvärtom, man sparar in på kostnader, eftersom servicen ordnas enligt behov och man kan frångå boendeformer som är onödigt tunga. Via metoder som utgår från klienten, såsom personlig budgetering, kan man skräddarsy stöd och tjänster så att de möter verkliga behov flexibelt och kostnadseffektivt.
I vårdreformen bör valfriheten också förverkligas i boendeservicen. Människor med funktionsnedsättning bör få det stöd de behöver, så att de kan fatta beslut som berör det egna livet.
Strukturer som möjliggör olika former av boende är välkomna. Samtidigt bör vi se till att vi inte skapar strukturer som isolerar människor med utvecklingsstörning och andra specialgrupper till sina egna kvarter och att vi inte försämrar kvaliteten på boendet. Ibland behövs bestämmelser för att trygga möjligheterna till ett gott liv åt dem som är i en svagare ställning.
Förbundet De Utvecklingsstördas Väl
Lisbeth Hemgård, verksamhetsledare
Kehitysvammaisten Tukiliitto
Risto Burman, toiminnanjohtaja
Kehitysvammaliitto
Marianna Ohtonen, toiminnanjohtaja
Insändaren publicerades i Hbl söndagen den 7.5.
