En fråga som lyftes upp flera gånger under vår strategidag var FDUV:s roll.
Ska vi fördjupa oss och bara betjäna vår primära målgrupp, personer med utvecklingsstörning och deras anhöriga? Eller ska vi bredda verksamheten och betjäna fler, till exempel alla som behöver liknande stöd som personer med utvecklingsstörning?
Faktum är att FDUV redan har en bredare verksamhet, vi upprätthåller till exempel Lärum och LL-Center. Också den nationella synen på funktionsnedsättning stöder en vidare syn, man vill inte utgå från diagnoser utan från det stödbehov som personer har.
Att FDUV har en omfattande verksamhet har gjort oss synligare inom flera områden. Vi kan påverka hur informationen utformas och vår plattform är större än om vi hade valt att bara betjäna vår primära målgrupp. Om vi hade valt att istället fördjupa oss och hade enbart anhållit om medel för personer med utvecklingsstörning, skulle vi vara ett mycket mindre förbund i dag.
Vårt medlemsantal, 2700 personer, är inte stort om man jämför nationellt. Projektfinansiering kan man lätt få för att utveckla arbetssätt också för en mindre grupp, men det är svårt att få understöd för löpande verksamhet för en liten grupp. Det kräver ett tillräckligt stort underlag, alltså tillräckligt många medlemmar.
Jag har nyligen fått ta del av Mikael Lindholms förslag till finlandssvensk omsorgshistorik. I historiken framkommer det att man inom FDUV många gånger diskuterat hur förbundet ska utvecklas. En fråga som återkommit under åren är särskilt oron för att personer med utvecklingsstörning som har stora stödbehov glöms bort. Även i dag efterlyser många familjer ännu mer personligt stöd.
Detta är en viktig diskussion som behöver föras inom våra
led för att vi ska få en strategi och ett målprogram som vi alla
kan stå bakom.
