Den senaste tiden verkar ett gammalt förlegat fenomen ha kommit tillbaka: föraktet mot fattiga och utsatta. Samtidigt som fattigdomen ökar till följd av politiska beslut har även åsikten att fattigdom beror på lathet och individuella val blivit starkare igen. Kritiken om att nedskärningarna oproportionerligt riktar sig mot fattiga biter inte på dem som anser att fattigdom är individens eget fel.
Därför var vår kampanj Livet kostar – också för oss så viktig. Inte bara för att vi lever i spartider där skuldbromsen tvingar framtida regeringar till nedskärningar, utan också för att synen på fattiga som lata kommer så starkt tillbaka. Jag hoppas att vi med vår kampanj även kunnat motverka den här typen av attityder.
Fattigdom är inte ett val. Det kan vara ett resultat av sociala omständigheter och slump bortom individens kontroll eller – ännu värre – ett resultat av (medvetna) politiska beslut.
Sjukpensionen räcker inte långt
Garantipensionen och utkomststödet är det närmsta vi kommer en grundinkomst i Finland i dag. Alltså en slags minimiinkomst som våra politiker anser att det ska gå att leva på. Personer som anses arbetsoförmögna får en sjukpension. Många personer med intellektuell funktionsnedsättning (IF) får sjukpension direkt de går ut grundskolan och lever med samma inkomst resten av sitt liv.
Det här är vad vår systerförening FUB i Sverige kallar för ”fångad i fattigdom”. Personer med IF har inte bara lägre inkomster än andra, de saknar också möjligheten att påverka sin egen situation genom att vidareutbilda sig, skaffa ett nytt jobb eller flytta till en billigare bostad.
Garantipensionen ligger på 990 euro i månaden, utöver garantipension kan du få vårdbidrag, bostadsbidrag och arbetsersättning. Samtidigt ligger den relativa fattigdomsgränsen i Finland på 2 167 euro (år 2024). Det betyder att vi politiskt har bestämt att en inkomst rejält under fattigdomsgränsen är vad personer som inte kan arbeta ska leva på.
Alla kan inte vara sin egen lyckas smed
Eftersom det finns exempel på personer som gjort en klassresa, det vill säga tagit sig igenom svåra förhållanden och en tuff barndom för att sedan bli rika (eller till och med miljonärer) är det lätt att gå i fällan och tro att det är något som alla kan göra.
Statistiskt sett är den här typen av social rörlighet dock en avvikelse – om du föds in i en fattig familj kommer du sannolikt att förbli fattig – även i Finland. Möjligheten att göra en klassresa är ännu mindre för en person med IF.
Din sociala och ekonomiska situation under uppväxten spelar en stor roll i hur du lyckas i livet. För en person med intellektuell funktionsnedsättning är det här ändå något ambivalent.
Å ena sidan påverkar hur rik eller fattig du varit under din uppväxt väldigt lite dina faktiska inkomster som vuxen. Akademisk utbildning och höga inkomster går i regel i arv, men inte för personer med IF.
Å andra sidan kan föräldrars ekonomiska och sociala situation vara ännu viktigare för dem. Alla föräldrar till barn med IF vet vilken konstant byråkratisk kamp det är att få rätt stöd och tjänster för sitt barn. Föräldrarnas möjlighet att driva ens ärenden är bland de viktigaste resurserna en person med IF kan ha.
Många föräldrar går även ner i arbetstid för att kunna ta hand om sitt barn med funktionsnedsättning. Då blir ett välbetalt och flexibelt jobb avgörande för att kunna balansera arbete och familj.
Vi måste ändra kurs
Den senaste tiden har det varit mycket prat om att Finland prickats av EU på grund av den ekonomiska utvecklingen. Vi behöver skära ner och spara pengar för att minska på skuldsättningen.
Det som dock inte pratats lika mycket om är att Finland även prickats av EU för att den sociala utvecklingen går åt fel håll, alltså att ekonomisk ojämlikhet och fattigdom ökar. Diskussionen om vilka åtgärder Finland behöver göra för att stävja den utvecklingen lyser med sin frånvaro, speciellt i jämförelse med diskussionen om statsekonomin och skuldsättningen.
Med kampanjen Livet kostar – också för oss hoppas jag vi kunnat visa på det orimliga i att beskylla personer som lever på sjukpension för att vara fattiga. Vi har velat lyfta upp lösningar och ändra på attityder. Fattigdom för personer med intellektuell funktionsnedsättning är inte ett val – det är resultatet av politiska beslut.
Text: Frank Lundgren, regional koordinator på Steg för Steg
