Det måste bli bättre!

Annette Tallberg-Haahtela har berättat att hennes väg in i FDUV var ett vikariat som socialarbetare på Helsingfors stad där hon såg strukturer som hon ville ändra på. Men hur kom det sig att hon började jobba inom det sociala området?

– Det var ett misstag, skrattar Annette men preciserar vad hon menar.

Som yngre fanns det inte på kartan att hon skulle jobba inom branschen. Hon sökte in till Soc&kom mest som en tillfällig lösning tills hon skulle komma underfund med vad hon ville bli. En praktikperiod på socialkansliet i Sibbo fick henne ändå att tänka om. Hon var den som tog emot ansökningar och svarade i telefonen när kommuninvånare ringde in. Det väckte hennes intresse för strukturer och hon började ställa frågor.

– Varför är det på det här sättet? Vad är det för strukturer bakom som gör att människor hamnar i en viss situation? Hemskt sällan är det något specifikt som människor har gjort utan det är många saker som påverkar.

När det sedan klarnade att det är det sociala området som är hennes grej var ingen i närkretsen förvånad. Ett intresse för människor, en viss frågvishet och en känsla för rättvisa hade alltid funnits där.

Det var frustrerande att se hur byråkratiskt systemet är och hur färdiga lösningar man erbjuder oberoende av situation.

Socialarbetaryrket upplevde Annette som jättespännande, men också frustrerande.

– Du lärde känna människor, fick höra om deras historier och försöka vara den som går bredvid och hittar lösningar. Det som var frustrerande var hur byråkratiskt systemet är och hur färdiga lösningar man erbjuder oberoende av situation.

Hon ville komma åt de bakomliggande orsakerna och påverka så att vi får ett bättre och mer individanpassat system som beaktar olika människors olika önskningar och behov.

– Om hålet är runt och du försöker pressa igenom en fyrkantig bit så…  Vi kan inte slipa kanterna hur långt som helst utan ibland måste vi förstora hålet eller göra en annorlunda lösning.

När Annette studerade social rätt vid Soc&kom i början av 2000-talet hade Finland just fått en ny grundlag där man tagit in mänskliga rättigheter på ett helt annat sätt än tidigare. Det väckte hennes intresse för just funktionshinderfrågorna.

– Om vi fattar beslut om en rättighet så vad betyder det i praktiken? Är det ett par händer som kommer och hjälper dig eller är det en rullstol eller är det något att göra på dagen? Jag blev bara jättefascinerad av hur det kan se ut i praktiken.

En annan aspekt som väckte hennes fascination var det livslånga stödbehovet och de långvariga relationerna.

– Många av socialarbetets områden är avsedda som tillfälliga lösningar för att hjälpa personen eller familjen över en viss kris i livet, men funktionshinderfältet fungerar på ett annorlunda sätt. Där handlar det om människors hela liv. Hur du har möjlighet att leva ett så gott liv som möjligt. Och det offentliga ska möjliggöra det! understryker Annette.

Jag kommer inte på en enda annan grupp där man på samma sätt förlitar sig på att det finns en anhörig som kan ta lyra om systemet fallerar – livet igenom.

På tal om det offentligas ansvar talar hon sig varm för de anhörigas viktiga men ibland osynliga roll som behöver lyftas fram.

– Man ser inte alltid hur stor bit anhöriga har haft i personens liv under hela uppväxttiden och hur stor bit det ännu tyst förväntas att de ska ha fast barnet har blivit vuxet och flyttat hemifrån. Jag kommer inte på en enda annan grupp där man på samma sätt förlitar sig på att det finns en anhörig som kan ta lyra om systemet fallerar – livet igenom.

– En intensiv och hektisk inledning, men samtidigt en tanke om att det ska nog fixa sig. Vi behövs, jag är inte ensam i det här uppdraget, nu ställer vi blicken framåt och gör det bästa möjliga av den här situationen. Så sammanfattar Annette Tallberg-Haahtela sin första tid som verksamhetsledare på FDUV.

Etisk stress bidrar till personalbristen

När det kommer till resurs- och personalbristen ser Annette att det finns en tendens till viss övertro till digitala lösningar.

– Man tänker sig att händer kan ersättas med robotik eller distanslösningar. Det fungerar i vissa fall. Inom social- och hälsovården finns definitivt områden där det kan fungera, men vi kommer alltid att behöva händer och hjärta och människor i den här branschen.

Människor som har sökt sig till det sociala området för att de vill jobba med människor söker sig bort för att de upplever att de inte kan göra ett gott arbete längre. Det är väldigt oroväckande.

Hon är bekymrad över att många söker sig bort på grund av arbetsförhållandena.

– Det är mycket etisk stress. Människor som har sökt sig till det sociala området för att de vill jobba med människor söker sig bort för att de upplever att de inte kan göra ett gott arbete längre. Det är väldigt oroväckande, för vi förlorar bra personal på det viset.

Annette poängterar att det behövs tillräckligt många i kollegiet så att det även finns tid för reflektion och man inte blir ensam med alla frågor kring exempelvis självbestämmande. Det behövs också fortbildning.

– Det känns som att det är där man sparar nu, plockar bort utbildningar, skär i personalresurserna så att det inte finns tid för det kollegiala samtalet där du kan dela, få inspiration och lära dig nytt. Fast satsningar här kunde förbättra branschens attraktionskraft.

Det har också talats om att öka utbildningskvoterna, men som Annette påpekar fylls inte kvoterna heller nu. Över lag finns det inte en lösning utan det behövs fler olika lösningar.

– På FDUV kan vi lyfta upp det goda med den här branschen. Det finns ju jättemycket fint! Det kan vi belysa och nyansera.

Samtidigt påverkas också den här branschen av hela arbetslivets förändring.

– Människor uppskattar i dag sin fritid mycket mer än tidigare och kraven på arbetslivet förändras. Satsningar på psykisk hälsa, att orka med arbetslivet och möjligheterna att kombinera arbete och familjeliv är sådant som också behöver beaktas i den här komplexa helheten.

Om vi sänker kraven på service på svenska raserar vi snabbt de svenska strukturerna.

En delikat fråga med tanke på personalbristen är huruvida vi kan tumma på rätten till svensk service. Om det inte finns tillräckligt med arbetskraft i Finland behöver kanske invandringen tas till hjälp?

– FDUV:s strategi bygger på att man ska få service på sitt modersmål. Det är det som vi eftersträvar. Sedan vet vi att det inte fungerar på alla ställen i dag. Men om vi sänker kraven på service på svenska för en målgrupp som ofta annars också har utmaningar med kommunikationen raserar vi snabbt de svenska strukturerna. Särskilt nu när vi borde bygga upp de nya svenska strukturerna är det viktigt att vara på sin vakt.

LL-Centers verksamhet som främjare av lätt språk kan vara en del av lösningen på sikt. Lätt svenska kan vara en ingång till det svenska språket för alla med svaga kunskaper i svenska.

Omsorgen är lite i ett paradigmskifte, vi kommer från en tid då det varit väldigt mycket vård och skyddande, och finns nu i en tid där vi går in för självbestämmande – att stöda och möjliggöra att personen kan ta del av samhället så långt som möjligt.

Personalbristen är inte stor bara inom social- och hälsovården. Det är också stor brist på bland annat speciallärare, talterapeuter och socialarbetare, så FDUV:s målgrupp drabbas av personalbristen på många områden. Men om man talar om personalen på boenden och dagverksamheter så har det varit tal om kortare ettåriga utbildningar för delaktighetshandledare. I dag utbildas också omsorgsassistenter på svenska genom en ettårig utbildning.

– Omsorgen är lite i ett paradigmskifte, vi kommer från en tid då det varit väldigt mycket vård och skyddande, och finns nu i en tid där vi går in för självbestämmande – att stöda och möjliggöra att personen kan ta del av samhället så långt som möjligt. Då behöver man också se över arbetsuppgifterna. För alla uppgifter behöver man kanske inte alltid den där långa utbildningen.

Annette ser också att kortare utbildningar kan fungera som en inkörsport till branschen. 

Personerna FDUV jobbar för motiverar Annette Tallberg-Haahtela i sitt arbete, trots att de framsteg hon vill se ibland dröjer. – Så länge jag arbetat på FDUV har vi jobbat för en ny funktionshinderlag, och det kan ju hända att man skulle bli lite trött och vilja ge upp. Då gör det gott att komma ut på fältet och få motivationen att kavla upp ärmarna än en gång.

Rolig men tuff början som verksamhetsledare

Annette har varit verksamhetsledare för FDUV i cirka ett halvt år. Hon säger på sitt kännspaka entusiastiska vis att det varit jätteroligt, men sticker inte under stol med att det också varit tufft.

– När jag började hade vi ungefär ett halvt år med välfärdsområden bakom oss och det var ganska kaotiskt på fältet. Allt det som man var bekant med hade rörts om.

Dessutom stod det plötsligt klart att den nyligen godkända funktionshinderlagen inte sen heller kommer att träda i kraft. Om de samhälleliga förändringarna har gjort starten som verksamhetsledare extra utmanande, är det människomötena med dem FDUV jobbar för som gett Annette kraft och motivation. Hon nämner kongressen på Åland i oktober som en särskilt lyckad och inspirerande tillställning.

Det var en bra påminnelse om varför vi gör det här jobbet och varför jag vill vara här.

– Det var en så bra påminnelse om varför vi gör det här jobbet och varför jag vill vara här. För att vi gör något betydelsefullt och vi gör det tillsammans. Så det känns som att nu kavlar vi upp ärmarna, ställer blicken framåt och gör det bästa möjliga av den här situationen. Det blir nog bra!

Så låt oss blicka framåt. Vad är de största utmaningarna för FDUV och specialomsorgen?

– För förbundets del är det tiden som vi lever i och förväntningarna på civilsamhället som är det mest utmanande. Det är kopplat till de allmänna nedskärningarna som har direkta effekter på våra familjer. Det känns som att man skär i service och tänker att ”nån” ska ta hand om det.

Samtidigt har vi den här stora olösta frågan om finansieringen av tredje sektorn.

– Å ena sidan känns det som att förväntningarna på oss ökar, att vi borde kunna ta över en del av det offentligas uppgifter fast civilsamhället främst ska jobba förebyggande. Å andra sidan signaleras det om nedskärningar i finansieringen. Hur man får ihop det pusslet är ett ganska stort dilemma.

I alla stora förändringar får FDUV inte tappa sin identitet som en del av civilsamhället, understryker Annette. Enligt henne är civilsamhällets roll att skapa gemenskap. – Att hitta den där gemenskapen och sedan i gemenskapen hitta sätten på hur man ska göra för att uppnå det vi vill, det vill säga skapa ett gott liv för personer med intellektuell funktionsnedsättning och deras familjer.  

Med tanke på situationen för personer med intellektuell funktionsnedsättning och deras familjer är hon orolig för att det är så många förändringar på gång samtidigt och att ingen riktigt har en helhetsbild av vad besluten kommer att leda till. Det här samtidigt som det sker strukturella förändringar.

– Under hösten har vi haft otroligt många lagförslag som handlar om social trygghet och välfärdsområdena har fattat beslut om sin service – väldigt många ganska stora beslut. Eller det ser litet ut på papper, men när man börjar se vem det är som berörs av de olika besluten så gäller många vår målgrupp.

– Det utmanande är att dels lotsa våra familjer genom den här organisationsförändringen, att de känner att de inte är ensamma, dels se vad förbundet eventuellt behöver göra för att kunna fortsätta på lång sikt. Och samtidigt hålla koll på vad som händer på statlig nivå.

Det är viktigt att man tar tillvara det som fungerar och det kunnande som finns.

Med tanke på välfärdsområdena är Annette ändå försiktigt hoppfull.

– Nu har vi haft det första babyåret med välfärdsområdena. Den första chocken har kanske lagt sig lite. Under det första året vände sig välfärdsområdena mycket inåt, vi hade svårt att nå dem för att  förmedla våra synpunkter. Nu känns det att vi börjar hitta de här kontakterna och har förhoppningsvis hjälp av det nya projektet (se faktaruta).

Hon har ändå en tydlig hälsning.

– Min förväntan är att välfärdsområdena nu skärper sig, skapar tydliga strukturer, hör vad familjerna behöver och samarbetar med oss organisationer och lokalföreningar – och inte skrotar det som fungerar. Det är viktigt att man tar tillvara det som fungerar och det kunnande som finns.

Annette påpekar att hon i grunden är organisationsvetare. Med organisationsförändringar brukar det ta tre till fem år innan man på riktigt vet hur någonting utfaller.

– Jag försöker se positivt på saker och ting. Jag vet att det är jätterörigt på fältet för jättemånga nu, men jag försöker ändå tänka lösningsinriktat. Vad kan vi göra för att det ska bli så bra som möjligt?

Text: Matilda Hemnell

Foto: Sofia Jernström

Artikeln ingår i FDUV:s tidning Gemenskap & påverkan GP 1/2024 med temat personal.