I det nya förslaget till vårdreform är tanken att närsamhället ska ta ett större ansvar för bastjänster för personer med intellektuell funktionsnedsättning, alltså boendetjänster och dagverksamhet. Det är de nya välfärdsområdena som ansvarar för att alla som bor inom området erbjuds boende och dagverksamhet.
Både lokalpolitiker och Kårkullas ledning har framfört kritik mot detta. Enligt dem kommer det inte att fungera. Hur ska man kunna garantera svenskspråkiga tjänster och se till att det specialkunnande som Kårkulla besitter i dag finns i framtiden? I många debattartiklar lyfter man upp oron för att just detta specialkunnande försvinner.
Men vad avses med specialkunnande?
En stor del av vår målgrupp behöver stöd i vardagen, ja. Men för många är behoven rätt vardagliga och inte så ”special-” som det ibland framstår i diskussionen. De behöver att den som ger stödet känner till och förstår deras individuella behov.
Sedan finns det en del personer, men inte alls alla med intellektuell funktionsnedsättning, som behöver mer omfattande stöd som kräver ännu mer specifikt specialkunnande.
Detta specialkunnande kan personalen naturligtvis få via sin utbildning och i det dagliga arbetet med klienten. Det finns bra grundutbildning i Svenskfinland, till exempel närvårdar- eller socionomutbildningarna. Samtidigt behövs det kontinuerlig fortbildning för att tjänsterna ska utvecklas och för att personalen ska ha bästa förutsättningar att bemöta och förstå vad en intellektuell funktionsnedsättning kan innebära för utmaningar.
Sedan finns det en del personer, men inte alls alla med intellektuell funktionsnedsättning, som behöver mer omfattande stöd som kräver ännu mer specifikt specialkunnande. Det kan bero på tal- och kommunikationssvårigheter, autism, psykisk ohälsa eller behov av särskild medicinering.
I förslaget till vårdreform har man tänkt att Kårkullas tjänster förändras mera till handledande och rådgivande tjänster. De ska till exempel kunna stödja då personalen behöver fördjupad kunskap.
Kårkullas kritik baserar sig också på att de inte kan upprätthålla specialkunnande om de inte har ansvar för bastjänsterna. Men så länge välfärdsområdena anlitar deras expertis så har de kontakt till klienter och borde kunna upprätthålla och utveckla sin kompetens. Det finns förstås en risk för att dessa experttjänster kan bli dyra – därför är det viktigt att finansieringen tryggas och att alla inser att kostnaderna blir större på sikt om man inte satsar i tid.
Utmaningen med vårdreformen är inte vem som har ansvar för bastjänsterna. Utmaningen är hur man lyckas samarbeta och planera tillsammans för att trygga expertisen. Kommunerna, dagens Kårkulla och de kommande välfärdsområdena – alla behövs nu i planeringsskedet.
Vi behöver samla alla de resurser som finns i Svenskfinland för att skapa så goda tjänster som möjligt.
Egentliga Finland har fått ett särskilt ansvar för att koordinera verksamheten och de borde omgående köra igång och kontakta alla berörda parter. Vi behöver samla alla de resurser som finns i Svenskfinland för att skapa så goda tjänster som möjligt. Här kan också FDUV få en roll som arrangör av till exempel fortbildning för personal.
En helt central fråga för att trygga svensk service är tillgången till personal som har en fördjupad kunskap om målgruppen och deras specifika behov. Vi har redan i dag stora utmaningar att få svenskspråkig personal till omsorgen – helt oberoende av vilken struktur för organisering av servicen vi har. Vi kämpar med att få personal som har det fördjupade specialkunnande som tidvis behövs. Det kommer ständigt signaler från anhöriga och personal att vi saknar specialkunnande inom till exempel autism och psykisk ohälsa på svenska.
Nu har vi möjlighet att stärka vårt kunnande om vi lyckas samarbeta och fördela resurserna rätt.
Text: Lisbeth Hemgård, verksamhetsledare
