För oss finlandssvenskar var det en lättnad att höra att avtalen om ordnandet av tjänsterna som sluts vart fjärde år ska innehålla bestämmelser om tjänster på eget modersmål. Det var också en lättnad att höra att Kårkulla samkommuns tjänster tryggas. Vi måste få tjänster på svenska också i framtiden.
Men på vilket sätt? Kommer Kårkulla att bli enbart en producent av tjänster eller kommer de också att bli både beställare och producent?
Ulrika Krook ställer relevanta frågor i sin kommentar på SAMS webbplats i går (26.6). Hon undrar hur det kommer att gå för de grupper som inte idag får tjänster via Kårkulla samkommun? Ska de få tjänsterna via sote-områdena och kommer de då att kunna få det på svenska? Och hur går det med dem som nu inte är nöjda, kommer det att finnas alternativ för dem?
Annika Rentola ställer en annan relevant fråga i sin kolumn i HBL idag (27.6). Hon undrar om beslutet i slutändan kan vara mer exkluderande än inkluderande för våra medlemmar. Om vi bygger upp särlösningar för en viss grupp kan det betyda att andra grupper blir utan och den som erbjuds tjänster erbjuds inga alternativ.
Finns det en risk att vi på finlandssvenskt håll vill bevara gamla strukturer för att garantera det svenska språket? I vissa fall är det berättigat men i andra fall kanske inte. Jag frågar mig hur vi ska få in lite mera nytänkande i vår finlandssvenska social- och hälsovårdssektor.
På finskt håll finns redan mycket nytänkande som kunde tas tillvara på finlandssvenskt håll. Inom social- och hälsovårdsdistriktet i Södra Karelen, Eksote, erbjuder man alla möjligheten till personlig budgetering. I praktiken betyder det att klienten får en viss summa pengar som hon eller han kan välja stöd och service för.
Många oklara punkter
I förslaget kring sote förblir det otydligt hur klientens röst kommer att bli hörd. Om kommunens möjligheter att besluta om service minskar hur ska då den enskilda personen som behöver stöd kunna få sin röst hörd? Samtidigt förnyas sociallagstiftning och handikapplagstiftning just med fokus på klientens behov och åsikter.
Det goda med reformen är att ansvar för ordnande och produktion av tjänster separeras. Eller gör de det? Mats Brommels kommenterade i YLE.s morgonradio (27.6) att inom vissa specialområden kommer både anordnandet och produktionen att bestämmas av samma instans.
De nationella handikapporganisationerna har tillsammans arbetat för att reformen ska leda till att SGEI-modellen (Services of General Economic Interest) ska kunna tillämpas på social- och hälsovårdstjänster för vissa utsatta grupper. Nu verkar det som om det kommer att förverkligas. SGEI-modellen möjliggör att social- och hälsovårdstjänster för vissa utsatta grupper kan ordnas utan upphandling.
Många saker är ännu oklara, det slutliga lagförslaget publiceras och sänds på utlåtande i medlet av augusti. I väntan på det vill jag önska er en riktigt skön och avkopplande semester!