Anhöriga och personer med utvecklingsstörning som inte är nöjda med det stöd de får ringer också. Det kan handla om helt uteblivet stöd, brist på information om ändringar eller att man inte fått sin röst hörd. Men det betyder ju inte att allt Kårkulla samkommun gör är dåligt; det är många som är nöjda, och som jag tidigare skrivit, kämpar Kårkulla samkommun för att förbättra sina tjänster.
När medierna rapporterar om missförhållanden händer det ofta att världen förenklas, motsättningar som egentligen inte finns uppstår och nyanserna försvinner. I den senaste intervjun för YLE framhöll jag de stora utmaningar som nu finns inom specialomsorgen.
Samtidigt som vi stärker de mänskliga rättigheterna både via lagstiftning och handikappolitiska program vill kommunerna spara. Det blir svårt för Kårkulla att upprätthålla den nivå på tjänster som behövs och förväntas.
I och med social- och hälsovårdsreformen är vi i Svenskfinland oroade för att svenska tjänster äventyras. På finska sidan omorganiseras tjänsterna och uppgår delvis i olika sjukvårdsdistrikt och i kommunal verksamhet.
I Svenskfinland finns det tankar om att bevara Kårkulla samkommun, dels för att garantera tjänster på svenska, och dels för att bevara den expertis som finns i Kårkulla. Man är rädd för att kommunerna inte klarar av att själva producera tjänsterna.
Oron för att svenska tjänster försvinner är befogad, men det får inte bli så att vi på grund av språket låter bli att anmärka på tjänster som inte fungerar.
Ibland känner jag att FDUV blir en spelknapp i ett större politiskt spel, där man vill ifrågasätta Kårkullas dyra avgiftspaket och tjänster. FDUV önskar ett mer utvecklat stöd och att primärkommunerna tar ett större ansvar för att personer med utvecklingsstörning får de individuella tjänster som de har rätt till och behöver.
Jag tror att både Kårkulla samkommun och FDUV har samma mål att erbjuda så goda tjänster som möjligt till personer med utvecklingsstörning, men vägen dit kan se lite olika ut.