Varför skulle jag dela mina tankar, utmaningar och glädjeämnen med vilt främmande personer? Kanske det skulle vara underhållande för de andra och förse dem med skvallermaterial, men vad skulle det ge mig för utbyte?
Så tänkte jag för tio år sedan. I dag är ironiskt nog en av mina vackraste arbetsuppgifter att leda föräldragrupper. Hur kan en inbiten gruppskeptiker bli gruppentusiast? Svaret är kort och gott: FDUV. Men varför det?
Jag tror min gruppskepsis föddes vid sandlådan, där diskussionerna var lika ingärdade som barnen. Det var samlingspunkten för de förträffliga mammorna och de förträffliga barnen. ”Vi använder förstås tvättbara tygblöjor. Man måste ju tänka på naturen. Det går så bra.” Alla mammor nickar – också de som i smyg bär hem lass med engångsblöjor. För vi sandlådsmammor gör så här.
Ju högre kanterna på sandlådan var, desto roligare tyckte min dotter det var att klättra ut – till allas fasa. Och ju bastantare träramarna för diskussionerna var desto bestämdare blev mina inlägg. ”Nej. Jag tänker inte ens prova på tygblöjor. Jag satsar på att fixa dagen på lättast möjliga sätt.” Blickarna som växlades sa allt.
Vilka krav på konformitet skulle rama in denna grupp?
Då jag stod inför min första föräldragrupp på FDUV och tittade ut över ansiktena undrade jag vad jag skulle möta. Vilka krav på konformitet skulle rama in denna grupp? Fordrades det att man skulle gilla hummus och falafel och leva ekologiskt för att godkännas eller att man skulle ha gjort en djupdykning in i teorierna kring lågaffektivt bemötande?
Vilka starka personligheter i gruppen skulle ta ledningen och bara med sin närvaro begränsa vad de andra fick tycka och säga för att få vara en del av gruppen?
Presentationsomgången väckte min nyfikenhet. Här fanns mammor med små barn, vuxna barn, arga barn, glada barn, sociala och asociala individer ur alla samhällsgrupper. Det var trekantigt, fyrkantigt, runt, hårt och mjukt i en underbar röra.
Den gemensamma nämnaren var avsaknaden av likformighet.
Och när diskussionerna kom igång märkte jag att träramarna som begränsade gruppens frihet saknades. Den gemensamma nämnaren var avsaknaden av likformighet. Ärligheten och uppriktigheten i diskussionerna gav mig en glädjepuff.
Det var okej att gråta en skvätt och där fanns alltid någon som erbjöd sin axel och tröst. Du fick vara misslyckad en dag och stolt över dina prestationer en annan. Vi hurrade tillsammans för barnens framgångar – små som stora.
När diskussionerna började rulla in i negativa cirklar fanns det alltid någon som berättade något helt galet och plötsligt skrattade en positiv diskussionsspiral igång. Oftast. Och ibland var vi ledsna och oroliga tillsammans.
Jag började förstå den otroliga styrkan som finns i en föräldragrupp där alla först och främst är människor och tillåts vara olika, men olika tillsammans.
Trots att jag inte har ett barn med en funktionsnedsättning insåg jag att det här var den första gruppen där jag hörde hemma och jag började förstå den otroliga styrkan som finns i en föräldragrupp där alla först och främst är människor och tillåts vara olika, men olika tillsammans.
Under åren då jag lett olika föräldragrupper på FDUV har jag märkt hur många föräldrar är tveksamma innan de kommer med. ”Jag vet inte om jag passar in”. ”Jag är ju inte en gruppmänniska”. ”Jag kommer kanske bara och tittar en gång”.
Först sitter nya deltagare ganska tysta. Lyssnar. Och det är lika okej som att prata.
Nästa gång kanske de pratar mer och jag känner att när de vågar öppna sig börjar de på något sätt lysa. Är det känslan av att bli bekräftad som ger lyskraft? Jag vet inte. Det måste var och en erfara själv.
Bästa gruppskeptiker: Välkomna med! Om jag blivit gruppentusiast så är sannolikheten stor att även ni faller till föga. För jag unnar alla den värme och medmänsklighet som en föräldragrupp kan ge.
Text: Henrika Mercadante
Foto: iStock
Vårt nästa nätcafé för funkisföräldrar är 8.3 kl. 18-19.30