Jag känner igen henne, det är ju Maria Lybeck, eller som hon heter nu Maria Colliander-Saanio.
Maria har en lång erfarenhet av att arbeta med personer med utvecklingsstörning: hon arbetade som översköterska på Kårkulla Centralanstalt på 1960-talet och hon var senare min lärare på Sjukvårdsinstitutet i Helsingfors.
Jag minns henne så väl, hon kunde livfullt beskriva hur det var när hon började sitt arbete i Pargas och hur man tänkte då. Hon kom att betyda mycket för oss studerande på vårdarkursen. Jag besökte hennes hem på Sveaborg flera gånger. En gång när jag var där kom hennes föräldrar på besök, Ina och Tito Colliander.
Jag stannar upp och pratar med Maria, hon är 85 år nu, och jag berättar att jag fortfarande jobbar på FDUV och att många saker har förändrats sedan 1970- och 80-talen.
Jag berättar om hur många som bor i eget hem trots stora stödbehov och om det arbete kring självbestämmande som föreningen Steg för Steg gör. Hon tittar på mej med sina pigga ögon.
– Det går framåt trots allt, säger hon. Jag är så glad att det blivit bättre för personer med utvecklingsstörning, de har haft en lång väg att gå, och så ler hon sitt varma leende som jag minns från min studietid.
Med den här lilla berättelsen vill jag önska er en fridfull jul och en bra start på det nya året!