I möten med välfärdsområden får vi höra att det inte byggs eller planeras nya boendeenheter. Samtidigt får vi höra att det är långa köer till existerande boenden för personer med intellektuell funktionsnedsättning (IF).
Dagens trend med nyinstitutionalisering utesluter personer med IF från den vanliga bostadsproduktionen. Fastän det nog byggs nya höghus, radhus, parhus, småhus och stora hus utesluter man personer med stödbehov som tänkbara hyresgäster från den här typen av bostadsproduktion. Varför?
Under åren som utvecklare av boendeservice och som sakkunnig inom flyttförberedelse har jag tagit del av många olika boendeberättelser. Jag lärde mig att alla personer med funktionsnedsättning inte behöver speciallösningar för sitt boende vad gäller den fysiska byggnaden.
I stället är det stödinsatserna som behöver anpassas till personens behov. Behoven varierar över tid, och personen har större möjlighet att må bra i sitt hem om den första flytten från föräldrahemmet lyckas. Det kräver flyttförberedelse och skräddarsydda lösningar.
I dag verkar det tyvärr som om allt utvecklingsarbete kring boendefrågorna har satts på is.
När boendeservicen utvecklas bör man beakta målgruppens mångskiftande behov. Det behövs serviceboenden med heldygnsomsorg (det som vi tidigare kallade gruppboenden) och det behövs gemenskapsboende (det som vi tidigare kallade boende utan nattpersonal). Men det finns ju så många fler alternativ än dagens boenden med 15 platser och långa korridorer, som också borde övervägas!
I ett helt vanligt höghus eller radhus är det möjligt att hyra upp lägenheter, till exempel så att de alla kan bo på samma våning och att det finns en lägenhet till personalen. I många höghus finns det bastu och tvättstuga som alla hyresgäster har tillgång till.
I nationella boendeprojekt har man provat på ”den goda grannen”-modellen. ”Den goda grannen” finns i trapphuset eller i närheten som en trygghet och kan hjälpa med små saker vid behov då personal inte är på plats.
I ett annat projekt utvecklade man en modell med social disponent som hade som uppgift att föra samman hyresgästerna kring olika gemensamma aktiviteter. I ett tredje projekt hyrde studeranden lägenheter i samma hus som gemenskapsboendet och fungerade som en trygghet i huset enligt överenskommelser.
Möjligheten till kompisboenden, stödboenden och boendestöd med personlig assistans eller professionell stödperson finns fortfarande kvar. Därtill har många ett nätverk med familj, släkt och vänner som kan stöda upp fastän personen flyttar från föräldrahemmet till ett eget hem.
Det verkar som om man glömt bort alla lärdomar från tidigare boendeprojekt.
Jag vill också skriva några ord om övervård, eller överomsorg. Med detta menar jag personer med IF som bor i boenden där utbudet av vård och omsorg är större än behovet.
Jag tänker på en kvinna som skrev ett brev till personalen med texten ”jag är för bra för att bo här, jag vill flytta”. Hon menade att henne stödbehov inte var så stort och att hon klarade av vissa hemsysslor själv.
En ung man konstaterade att ”det blev för mycket av det goda” då han flyttade från gemenskapsboende till egen lägenhet. En annan kvinna önskade personalfri dag minst en dag i veckan för att få rå om sig själv.
Jag undrar om det finns fler i heldygnsomsorg som är i behov av lättare omsorg, och kunde få bo som alla andra. Om vi bara gav dem den möjligheten.
Text: Susanne Tuure, sakkunnig inom projektet Funktionsrätt i praktiken
