Varför är det så svårt att se möjligheter? Varför är de flesta av oss så rädda för det okända?
Sista året i grundskolan betyder i de flesta fall prao. Dottern på 15 år hade sett fram emot de här veckorna i skolan och pratade om att hon ville till sitt gamla dagis på prao.
Vi har försökt uppfostra henne till att vara självständig och våga prova på nya saker, allt från simskolor med Folkhälsan, dans och scouting till klättring i Arbis, med mera. Helt oanpassade grupper. Dels för att få goda förebilder, dels för att öva på det sociala i större grupper med andra jämnåriga. Men visst har jag varit rädd för hur hon platsar in och vilket bemötande hon får. Det syns ju på henne att hon har Downs syndrom.
Med små barn kan blickarna och frågorna bli ganska direkta, ofta på gott men ibland kan frågorna också göra ont, åtminstone för mig som mamma. Men själv brukar jag tycka blickarna från vuxna på stan som stirrar och viskar något till sitt sällskap är värre, men det är jag det.
Så jag var fundersam. ”Vill du verkligen vara på prao på dagis?”
Jag fick ingen chans att komma med fler funderingar. En dag kom hon hem och sa att hon cyklat dit efter skolan och frågat om plats. Blanketten som skulle fyllas i hade hon lämnat där och hon hade även försökt ringa föreståndaren som inte var närvarande just då. Det slutade med att hon skrev ett mejl som jag fick läsa och kommentera.
Hon var välkommen!
Veckan blev en succé även om hon sista dagen var trött efter att ha tillbringat tid med barn i åldern 3–5 år sex timmar varje dag. ”Jag älskar barn och att hjälpa till!”
Andra praoveckan närmade sig med rasande fart. Hur skulle vi hitta en till plats som skulle bli lika lyckad? Kanske borde jag kontakta någon bekant, men vem?
En dag hade de fått sluta tidigare och jag nämnde i mitt WhatsApp-meddelande att vi borde fixa den där praoplatsen. ”Jag går till Villa Jung” (ett serviceboende för äldre). Jag satt med hjärtat i halsgropen. Vad skulle vi hitta på då de säger nej?
”Dom sa ja. Jag fick plats!”
Texten blev suddig på skärmen. Att få chansen, det är det viktiga! Sedan vet man inte i förväg hur något blir och fungerar i praktiken. Att arbetsplatser vågar ta emot unga som kan behöva lite mer handledning är fint. Man vet ju faktiskt inte om ett jobb passar en före man provat. Det gäller oss alla!
Även den veckan blev lyckad och responsen blev positiv från arbetsplatsen och dottern var mer än nöjd. ”Jag vill jobba med människor.”
Nu är det lite svårare att hitta en utbildning där den drömmen kan bli verklighet. Man skulle önska fler valmöjligheter för personer som ska börja studera på en yrkesutbildning med krävande särskilt stöd, speciellt eftersom det i Finland är obligatoriskt att studera tills man är 18 år. Behovet av studieplatser ser ut att öka så här skulle det finnas möjligheter. Tänk om utbildningsanordnare skulle bredda sin verksamhet och skapa linjer som kunde inkludera fler ...
Text: Åsa Broo, mamma till tre, utbildad lärare, men just nu projektkoordinator
Foto: Privat
Kolumnen ingår i FDUV:s tidning Gemenskap & påverkan GP 1/2025 med temat dealktighet
