Bara för att en aspekt av hjärnan inte är helt 100 %, betyder det inte att andra delar inte kan funka som smort. Vår Victor till exempel, han har sannolikt det bästa minnet i familjen. Sedan är det en annan femma att han inte riktigt vet vad han ska göra med allt det där han minns.
Jag har misstänkt att han kan ha ett fotografiskt minne. Om han har sett någonting, kan han oftast återkalla det i gnistrande detalj.
Själv har jag ett nästan obefintligt visuellt minne. Jag försöker till exempel pränta in bilden av vår bil vid något visuellt landmärke då vi parkerar i köpcentrets garage. Jag glömmer det nästan genast. Sedan letar jag efter bilen i en halvtimme, trött, hungrig, törstig och kissnödig. (Jag glömmer oftast att ta en bild med mobilen också.)
Han minns inte bara att bilen stod bredvid en skylt, “G”, han minns också märket och färgen på de fyra närmaste bilarna.
Är Victor med oss då vi shoppar, då är det inget problem. Han minns inte bara att bilen stod bredvid en skylt, “G”, han minns också märket och färgen på de fyra närmaste bilarna.
Det här går också att observera då Victor bygger med Lego. Det jag hatade mest med Lego som barn var att leta efter rätt kloss. Det där ljudet när man rotar igenom högen med klossar ger mig fortfarande frossbrytningar. För Victor är det här inget problem. Han är superskicklig på att bygga Lego. Han bygger otroligt petnoga och detaljerade grejer.
Och poängen här är att han tycks oftast kunna sätta fingret direkt på klossen han behöver.
Victors problem är med andra ord inte att hans hjärna inte kan ta emot information och nya intryck. Hans problem är att han inte riktigt vet vad han ska göra med den informationen.
Victors minne är ofta förknippat med musik. Om en viss låt spelar på bilstereon, kan Victor plötsligt beskriva exakt hur det såg ut utanför bilfönstret förra gången samma låt spelade. Vi var på väg till mormor. Vi körde över en bro. Sedan kom en tunnel. “Är vi på väg till mormor nu också?”
Victors problem är med andra ord inte att hans hjärna inte kan ta emot information och nya intryck. Hans problem är att han inte riktigt vet vad han ska göra med den informationen. Hans hjärna är som ett enormt bibliotek fullt av allsköns böcker, bilder, filmer, ljud och intryck. Men han kan inte sätta dem i ett sammanhang. Han vet inte vad de betyder.
Han kan minnas de mest fantastiskt detaljerade scener, men vet inte när det har skett, och hur det står i relation till andra saker som hänt.
En sak han kämpar särskilt mycket med är tiden. Han har enorma problem med att placera in både sig själv och olika händelser på en tidsaxel. Han kan minnas de mest fantastiskt detaljerade scener, men vet inte när det har skett, och hur det står i relation till andra saker som hänt.
Victor är en extrem tidsoptimist och önsketänkare. Om han vill att det ska vara lördag i morgon, eller Antons födelsedagskalas, då är det det. Det här var ett större problem då Victor var yngre. Han kunde få hemska raseriutbrott om inte verklighetens tidslinje motsvarade hans egen uppfattning. Nå, han är sjutton år nu och har lugnat sig en aning.
Jag stammade bara någonting om att “det absolut inte är något fel på din hjärna, låt aldrig någon påstå det!”
Hur som helst, jag minns en gång för mer än tio år sedan, när jag satt hemma och läste en artikel om hjärnforskning på min Ipad. Artikeln var illustrerad med en bild av en hjärna. Min son Victor tittade över min axel på vad jag läste, var tyst en stund och sa sedan lite sorgset: “Pappa, jag har en dålig hjärna.”
Jag blev mållös. Jag stammade bara någonting om att “det absolut inte är något fel på din hjärna, låt aldrig någon påstå det!”
Jag står fortfarande fast vid den här åsikten. Den funkar bara inte som din och min.
Text: Marcus Rosenlund, anhörig och vetenskapsjournalist
Foto: Jaakko Lukumaa
Kolumnen ingår i FDUV:s tidning Gemenskap & påverkan GP 2/2024 med temat minnen.
