Hur kommer det sig att du engagerat dig i DUV?
Vi flyttade från Oslo till Vasa 1990 och då föll det sig naturligt att engagera sig. Vi har en dotter med funktionsnedsättning. Pia fyller snart 50 år. Vi är inte hennes biologiska föräldrar, hon är adopterad.
Jag blev småningom mer och mer engagerad i föreningen. Det stod inte direkt kandidater på kö för styrelseuppdrag och då tänkte jag att jag kan väl hjälpa till och på den vägen är det. Men det var en helt annan förening då jämfört med vad det är i dag. Den stora skillnaden är att vi numera har en avlönad verksamhetsledare.
Det som har ändrats i samhället är att personer med funktionsnedsättning nu syns och hörs. Och så ska det ju vara. Tidigare visste folk inte om att det finns personer med funktionsnedsättning. Jag hade en klasskamrat som hade en syster med Downs syndrom, men det hade jag ingen aning om då. Jag fick veta om det först 30–40 år senare.
Vad är ni bra på i er förening?
Vi är bra på att ordna olika fritidsaktiviteter. Det är det vi använder våra resurser till. Vi har ett stort utbud av aktiviteter. Jag märker ibland på min dotter att det till och med kan vara för mycket att välja mellan. Hon har program nästan alla kvällar.
Vad borde ni bli bättre på?
Vi borde bli bättre på att få med yngre människor och få folk att engagera sig i styrelsen och andra uppdrag. Det är med andra ord väldigt mycket samma utmaningar som många föreningar har.
Men jag tror vi nu faktiskt lyckats få med nya yngre deltagare! Medlemstalet har ökat. Jag tror det är viktigt med tillställningar som dansgalan. De är väldigt uppskattade och lockar nya medlemmar.
Det svåra är att ordna program för dem med grav funktionsnedsättning. Vi har försökt ordna aktiviteter för dem, men vi vill gärna ordna mer. Vi har tidigare haft tillgång till dagcentralens utrymmen för detta, men nu vill Österbottens välfärdsområde inte släppa in oss där så vi måste försöka hitta andra lämpliga utrymmen.
Har du tips på någon lyckad verksamhet eller ett arbetssätt som andra föreningar kunde ta modell av?
Jag tror det som hjälper oss är att vi har en anställd verksamhetsledare som kan jobba mer än på frivillig basis. Vi har också försökt etablera samarbete med kommunen, kyrkan, Arbis, idrottsföreningar och andra som kan ordna verksamhet för vår målgrupp. Det har varit bra. Kyrkan har till exempel en samtalsgrupp som fortsatt redan i flera år.
Vad får du ut av att vara med i DUV-rörelsen?
Jag har lärt känna nya människor och nya livsöden. Det är det stora. Dessutom har jag lärt mig mer om Svenskfinland och får göra något för dem som inte alltid kan tala för sig.
DUV har också gett mig perspektiv. Vi har varit lyckligt lottade på det sättet att vår dotter Pia klarar sig ganska bra. Visst behöver hon stöd med mycket, men många har det betydligt svårare. Genom att vara med i DUV och träffa andra föräldrar lär man sig av varandra och förstår hur olika situationer kan vara. Det som inte alls är en utmaning för oss kan vara jättesvårt för andra. Man får större förståelse för hur komplicerade livssituationerna kan bli.
Varför borde fler engagera sig i DUV?
Det jobb vi försöker göra är viktigt och nyttigt och ju fler som är med desto lättare och trevligare blir det. Jobbet tar inte slut. Vi kan inte förlita oss på att samhället – kommunerna eller välfärdsområdena – sköter allt. Vi behöver tredje sektorn med.
Att vara med i DUV är också tacksamt. Du ser ju glädjen och engagemanget hos dem med funktionsnedsättning. De ger respons direkt.
Text: Matilda Hemnell
Foto: Privat
Artikeln ingår i FDUV:s tidning Gemenskap och påverkan GP 1/2024
