Ragnar och vardagen

När vi stiger på klockan nio den här gråmulna höstmorgonen har Ragnar redan gjort sin morgongymnastik och toalett på rummet. Nu är han i färd med att dricka sitt morgonkaffe i allsköns ro i hemmet på Kårkullaboendet i Kyrkslätt, iklädd en prydlig brunrutig kragskjorta och veckbyxor. 

– Välkomna välkomna, ojoj, vad jag har sovit gott! utbrister Ragnar piggt, ser oss i ögonen och sträcker fram handen med ett stort leende.

Vid bordet i vardagsrummet äter förutom Ragnar också boendekompisarna Anita Vigell  och Erik Björkman sitt morgonmål. Kring dem huserar vårdaren Johanna Fröberg-Björkman och praktikanten Stella “Bowie”  Lillieström.

Fotografen Sofia Jernström och jag har fått till uppgift att beskriva Ragnars vardag. Vilka är byggstenarna för ett gott liv hos en seniorman med funktionsnedsättning?

– Jag har all tid i världen att berätta åt er om min vardag och om mitt liv. Jag har ju bott här i redan 20 år. Vad vill ni höra?

Vi vill helt enkelt höra det Ragnar och hans nära har att berätta. Vilken är hemligheten bakom 81-åringens förnöjsamhet och varför sprider han så stor glädje i vardagen?

Tidigare har jag talat med hans syster Gunilla Söderlund, vårdarna Heidi Lindfors, Monica Andersson och enhetschef Sabrije Avdi. Och senare med chaufför Max Åberg och DuvTeaterns Mikaela Hasán. Och många fler.

Senare blir det besök hos Ragnars älskade teatergrupp på G18 och seniorklubben i Grankulla. Alla blir spontant glada och spricker ut i ett stort leende när jag nämner namnet Ragnar Bengtström. Det första de säger är: ”Du vet ju att teater går före allt annat för Ragnar?”

Bowie och Ragnar i förtroligt samspråk.

***

Kårkullaboendet är ett gruppboende med fem platser, fem lägenheter och en korttidsplats. Det blir genast klart att måltiderna bestämmer rytmen på allt som händer.

Härnäst bjuds det på makaronilåda, sallad och rödbeta till lunch klockan 12. Klockan 14 vankas kaffe och klockan 17 dukas middagen fram vid samma bord. På kvällskvisten klockan 19–20 blir det kvällsmål.

– Stämningen är lugn och gemytlig, kommenterar jag.

– Yes box, det är precis vad den är, intygar Ragnar och ler igen stort.

En ljusgrön och en vit ballong och serpentiner hänger ner på bordet från de tända lamporna som en påminnelse om att Ragnars födelsedag firades för några dagar sedan, den 6 oktober. Ragnar är född 1941.

– Då sjöng vi för dig, påminner Anita. 

– Och åt förstås kaka, tillägger Ragnar.

I bakgrunden syns en soffgrupp med stora, sköna dynor. Soffbordet pryds av en spetsduk, HBL och tidskrifter. Mittemot soffgruppen ståtar en jättelik flat-screen TV där Krista Sigfrids med stor energi dansar i Tanssii tähtien kanssa. Kring TV:n finns hyllor med Kimble, Blokus, Labyrinth och annan pyssel. 

Jag frågar Ragnar om han gillar rummet som han vistas så mycket i.

– Jag gillar inredningen mycket. Jag tycker den är mysig och allt är bra, kommenterar han. Jag skulle inte ändra något fast jag skulle få. Det är ju ingen poäng med att ändra saker som är bra och fungerar.

Efter morgonmålet sätter sig Anita på konditionscykeln och Johanna slår på diskmaskinen som surrar tyst. 

Den andra vårdaren Bowie hjälper Ragnar knyta kravatten och nu är munderingen fulländad. Bowie tittar honom mjukt i ögonen och säger ”vad fin du blev”. 

Ragnar blir glad och vill inte släppa Bowies händer utan berättar att han höll på att falla av britsen på hälsocentralen dagen före när en mindre nippa skulle skäras bort under vänstra ögat. Därför har han nu plåster. Han berättar också att en kompis, Ida, ringt honom bara för att prata bort en stund.

Ett tydligt veckoschema med bildstöd finns i boendets korridor.

***

– Vet du, jag har ju några kompisar, till exempel de där två! Han plirar åt mig och pekar på Anita på konditionscykeln bakom hörnet och Johanna i det öppna köket.

– Tiden går så snabbt, nu har jag bott här i mer än 20 år! Men att flytta från mamma och pappa i Hindersböle var nog en sån chock. Det hade varit min farfars hus och jag bodde där redan som liten. 

– När mamma och pappa dog sålde mina två systrar och jag huset. Vänta nu, när var det riktigt? 

Den Ragnar kollar med är Johanna som jobbat på boendet nästan lika länge som Ragnar bott där. Johanna gräver i en låda och hittar ett papper.  

– Din pappa dog i juni 2011 och mamma i oktober 2012. 

När Johanna började jobba som inhoppare 1998 bodde Ragnar redan här. Hon minns:

– Han var redan då alltid jätteglad och pratsam. Han har alltid orkat med mycket och säger själv att han alltid vill göra saker. Jag tror det håller honom ung.

– Ja, fast nu har du varit här så länge att du har blivit en gammal gubbe! Och jag en gammal gumma! 

Johanna och Ragnar skrattar i samförstånd. 

Yes box, så är det!

Ragnar vill prata mer minnen, att mamma gillade seniordans och fick dö lugnt och fint hemma på kökssoffan. Att han vid det laget hade flyttat hemifrån för de ålderstigna föräldrarna kunde inte längre sköta om honom. Först flyttade han till Finnsbackaboendet och sedan till det nuvarande Kyrkslättboendet. 

– Det bästa var att få besöka mamma och pappa på veckosluten hemma. Jag längtar efter dem varje dag och känner mig ledsen. Och då blir jag lite butter och tvär med min sorg, säger han.

Johanna säger att när Ragnar har en dålig dag isolerar han sig på rummet med den egna TV:n, radio- och CD-spelaren, den bruna sängen med kanter, Kyrkslätt-väggklockan i trä, alla inramade teaterdiplom och affischer.

– Yes box, så är det, säger Ragnar. Det är inte lätt att bli gammal, föräldrarna finns inte mer och så måste jag äta mediciner och väntar på en brockoperation. 

Bowie tillägger att Ragnar kan bli upprörd för att han känner sig ”helt hopplös på gamla dar” och inte klarar av något han tidigare kunde göra.

När vårdarna säger något om Ragnar frågar de alltid honom om det de säger stämmer, att det är så han känner. Ragnar säger att det stämmer men vill ”tala om allt det goda i stället”. Men först kommer han på en praktisk angelägenhet:

– Johanna hördu, min rullstols ena hjul var sönder och nu är det reparerat men knarrar fruktansvärt. Kan du fixa det på något sätt?

***

Vid 10-tiotiden läser Ragnar sin dagliga dos HBL och klockan 11 drar han sig tillbaka till rummet och TV:n ”för att veta vad det pågår i yttre världen”. Snart hörs det lågmälda, utdragna snarkningar…

Om en halv timme rullar han ut igen och tar HBL för att läsa sporten. Sedan berättar han att han föddes i Hindersböle men att familjen måste flytta undan ryssarna 1944 till Karis, där familjen bodde i 14 år innan den återvände till Kyrkslätt.

– I Karis gick jag i folkskolan i sex år och lärde mig en hel del. Jag hade klasskompisar men det fanns elever i de andra klasserna som gjorde mig illa.

– De kunde kasta en fotboll i huvudet på mej och då blev jag arg. Jag berättade åt läraren som sa åt bråkstakarna att ”sådär gör man inte”.  

Tidigare har jag ringt den ena av Ragnars två yngre systrar, den fem år yngre Sjundeåbon Gunilla Söderlund som beskriver trions barndom med ordet ”perfekt”.

– Alla minnen med Ragnar är fina. Vi hade en mamma som var hemma med oss, katter och hundar. Vår pappa hade egen cykelverkstad och jobbade i Billnäs som montör.

Han hade de starkaste armarna. Han högg mycket ved, rodde bäst och simmade bra. Vi tyckte aldrig det var något konstigt med Ragnar.

– Vi var nästan alltid tillsammans hela familjen och hade massor med grannbarn att leka med ute på gården. Man lekte och pratade och umgicks, inte hade man hobbyn på samma sätt som i dag.

– Hela sommaren var vi på sommarstället i Gennarbyviken i Tenala och mamma hade sommarbarn så vi var sju stycken. Ragnar hade svårt att stå på den vrängda foten. Han använde käpp när han gick och kunde inte leka med i kurragömma, men var annars med.

– Han hade de starkaste armarna. Han högg mycket ved, rodde bäst och simmade bra. Vi tyckte aldrig det var något konstigt med Ragnar. Han var äldst och vi var som syskon är.

***

Prick klockan 13 svänger taxichauffören Max in på gården. Nu bär det av till DuvTeatern i Helsingfors. Egenvårdaren Heidi har hjälpt Ragnar på med rocken och Sofia har fotograferat ute.

Liksom Anita känner Max sin gamla kund Ragnar utan och innan.

– I hela 32 år har jag kört taxi. Det brukar bli 2–4 körningar i veckan och han är nog en hurja gubbe med otrolig energi. Han vill alltid vara med på allt.

Max och Ragnar har blivit kompisar med årens lopp.

– Vi har det roligt och tryggt. Vid starten av en körning pratas det mest i munnen på varandra men så småningom sprider lugnet och tystnaden sig.

Ragnar säger att han inte vill åka med någon annan än Max.

 – Om han slutar köra taxi innan jag slutar åka taxi hålls jag säkert inne på boendet i Kyrkslätt. Eller kanske ändå inte, för jag vill ju nog till DuvTeatern.

Ragnar och taxichauffören Max Åberg.

***

På Georgsgatan 18 i Helsingfors träffas vi i DuvTeaterns studio. Ensemblen arbetar för tillfället i tre olika grupper. Två av grupperna har premiär i november med föreställningarna Näkterbaren och Två duetter.  

Den tredje gruppen, där Ragnar ingår just nu, har under det senaste året bekantat sig med hur man skapar film, en helt ny konstform för DuvTeatern. Mest har det handlat om att skriva texter och manus. 

En liten stund får fotografen Sofia och jag följa med. Regissören Mikaela Hasán, dramaturgen Marina Meinander, repetitionsassistenten Sara Sandén, skådisarna och författarna Yvonne Heins, Marina Haglund, Tanya Palmgren, Irina von Martens med assistenten Evelina Sagulin har ställt sig i en cirkel och grattar Ragnar med sång.

Efter att först ha värmt upp kroppen värmer vi sedan upp ”författarhjärnan” med hjälp av en associationsövning som i dag utgår från ordet ”vatten”.

Mikaela: Vad tänker ni på när ni hör ordet vatten?

Ragnar: Bastu

Mikaela:I vilken form finns vattnet i bastun?

Ragnar: I vattentunnan

Yvonne: Vatten kan finnas i vattenkranen.

Marina: Vattenbad eller badkar.

Ragnar: Simbassäng. Vi skulle inte leva utan vatten!

Associationsövningen fortsätter och utmynnar i korta improviserade scener där allt som sägs dokumenteras som idéer för möjliga framtida projekt. 

Ragnar, skådespelarkollegan Marina Haglund och dramaturgen Marina Meinander gör associationsövningar på DuvTeatern.

Tidigare på dagen hade den 81-åriga skådespelaren och författaren konstaterat: 

– Den här hösten delar jag ut programblad. Men det gör inget för jag har ingen roll jag ännu absolut vill göra. Jag har gjort så mycket och känner mig nöjd.

Men nu lämnar vi Ragnar på G18 och låter honom fortsätta sitt arbete tillsammans med kollegorna och vännerna.

Ragnar lyfter upp händerna, sträcker på sig. Han vänder blicken rakt upp i luften och ler. 

Kanske drar han sig till minnes någon av rollerna som älg, kunglig barnmorska, postiljon eller radiovärd? Kanske känner han suget i maggropen inför ett scenframträdande? Eller kanske värms han av gemenskapen i ensemblen och glädjen efter ännu en lyckad premiär?

Text: Nina Winquist
Foto: Sofia Jernström

Artikeln ingår i FDUV:s tiding Gemenskap och påverkan GP 4/2022 med temat vardag.