Ett skri av glädje hörs över Hirvensalobacken i Åbo när Benny Talling och hans skidlärare Teemu Kaitanen susar förbi. Slalom är Bennys passion.
Tro inte att det bara är en kälke som Benny sitter i, en kälke som Teemu styr. Det är inte en kälke. Jag skulle kalla det en slalomskidstol, för det är motsvarigheten till en rullstol på två skidor. I Sverige kallas detta skidhjälpmedel biski och i Finland slalomkälke. Dessutom är det Benny som styr.
Benny och hans skidlärare Teemu under årets första åk i slalombacken i Hirvensalo.
I traditionell slalom gäller det att böja på knäna och flytta kroppstyngden till den inre skidan för att kunna svänga. Skidar man sittande, såsom Benny, måste man luta åt rätt håll med hela överkroppen för att slalomkälken ska svänga i kurvorna.
– Vi har stjälpt med kälken. Om vi stjälper börjar jag skratta. Sitter jag helt rak eller lutar åt fel håll, kan det hända. Men vi skadar oss inte, för vi har så tjocka kläder.
Skidläraren Teemus uppgift är primärt att försäkra sig om Benny inte kör på andra skidåkare. Med skidor på fötterna blir han en del av Bennys kälke. Vid behov försöker han balansera upp häftiga eller felaktiga lutningar.
Benny älskar fart och med Teemu känner han sig alltid trygg.
Eftersom kälken inte går av sig själv, så behövs det också någon som hjälper Benny fram till skidliften och upp för backen. Tyngden av två vuxna personer ger slalomkälken en otrolig fart.
Jag är aldrig rädd. Det är bara roligt!
Teemu är mycket mer för Benny än en skidlärare. Han är Bennys vän. År efter år är det de två som åker tillsammans. Det härliga med att åka slalomkälke är att du inte behöver göra det ensam. För att ett åk ska lyckas måste alla rörelser samordnas. Upplevelsen av farten, ljudet av snön som skvätter och känslan av kall luft mot kinderna är delad. Likaså den härliga känslan av frihet och av att nästan kunna flyga över snön. Glädjen är gemensam. Slalomteamet skrattar sig upp för backen gång på gång.
Benny har skidat slalom i 18 år. Här hjälper Teemu honom upp för Hirvensalobacken.
Allt är möjligt med planering
Nedanför backen står Bennys mamma och pappa, Bob och Christine Talling, och följer med kälkens svängar. De är möjliggörare. Bennys glädje får också dem att blomma, trots att det är lite kallt att bara stå nere och titta. Benny är varm inne i sin sovsäcksliknande skiddräkt som han har fyndat på hjälpmedelsmässan. Bob hjälper, tillsammans med Teemu, att lyfta Benny från rullstolen till kälken. Chistine förbereder slalomutflykten, hejar på och bjuder på härlig, varm makaronilåda efter åket. Men det är Benny själv som sköter det mesta av planeringen.
– Benny är otrolig. Han vågar mera än jag, förutsatt att han känner sig trygg.
Förberedelserna är lika roliga som själva slalomåkandet, tycker Benny.
Att testa på nya hobbyer eller att åka på äventyr, som gränsar till det som verkar omöjligt för en rullstolsburen person, skrämmer inte familjen. Tyvärr är tillgängligheten en utmaning på många håll. Varje utfärd måste förberedas i detalj. Att stå hungrig utanför en restaurang och konstatera att rullstolen inte ryms in, har hänt, och det är inte roligt. Därför tycker Benny om att åka och kolla i förväg.
Benny älskar att planera, han kollar på nätet och skickar frågor till olika ställen. För honom är en hobby så mycket mer än själva hobbyn. Där ingår funderingar före, drömmar om det som ska ske, förberedelser, färd, gemenskap och minnen av de roliga stunderna.
Man ska inte vara i sista minuten. Då blir det fel.
Benny räknar hela tiden: Hur lång tid brukar en resa ta, när kommer skjutsen och vad betyder det för mig? Ibland beräknar arrangörer en och en halv timme för en körväg som tar en halv timme. Det tycker han är konstigt. Att sitta och vänta är mycket tråkigt. Det måste han ändå göra ibland.
Hjälpmedel för olika hobbyer
Slalom är inte Bennys enda hobby. I föräldrahemmet pryds väggarna av tavlor som Benny har målat med akrylfärger. Han tycker om granna färger, roliga färger. Det är viktigt att belysningen är bra, för annars har han svårt att se vad han målar. Det är mycket lättare att måla idag när hans rullstol kan förvandlas till en ståstol.
Med en ståstol går målandet så mycket lättare. Foto: Christine Talling
Familjen kämpade för att få en ståstol i fem år. Christine är trött på att de alltid måste slåss för att Benny ska få samma möjligheter att utöva sina hobbyer som alla andra.
– Man får bara inte ge upp. Det gäller att kämpa. Då jag ser glädjen när han står och målar märker jag att det var värt att slåss för att få stolen.
När Benny var yngre deltog han i många olika evenemang, där han fick prova på nya aktiviteter. Ju äldre han blir, desto mindre erbjuds för hans målgrupp. På stranden i Yyteri i Björneborg fick han lära sig vindsurfa. En stol med stöd på sidorna som sitter fast på en surfbräda gjorde det möjligt. Under studietiden fick han också prova på att paddla och segla.
Vem säger att en rullstolsburen person inte kan windsurfa? Här njuter Benny av en av sina sommarhobbyer. Foto: Christine Talling.
En av Bennys finaste minnen är utfärden till Kylmäpihlaja fyr, arrangerad av Malike. Han är övertygad om att han är den enda i rullstol som klarat sig upp för trapporna, till toppen av fyren. Det gick med hjälp av en trappklättrare och starka assistenter. Först var trappan så smal att han tvingades ligga och högst uppe var det så trångt att han måste bäras. Men upp kom han.
För Benny är ingenting omöjligt. Här är Benny på väg upp i Kylmäpihlaja fyr. Foto: Markku Kuittinen.
– Det var den konstigaste resan. Lite jobbigt nog. Men roligt. Det var högt uppe. Högt över vattnet. Man såg allt. Bennys ögon lyser när han berättar om sina äventyr. För honom behöver en hobby inte vara något man gör många gånger. Varje rolig upplevelse kan vara en hobby. Också vardaglig verksamhet är en hobby, såsom att knyta trådar. Minnena av upplevelserna är minst lika viktiga som själva upplevelserna.
Text: Henrika Mercadante
Foto: Janne Stenroos
