Man kan kalla Ann-Christine Gullacksen, docent i socialt arbete, för Delaktighetsmodellens moder. Hon berättar att den kom till år 2007.
– Det saknades metoder att jobba mer systematiskt för brukarnas delaktighet, säger Gullacksen.
Delaktighetsmodellen tar fasta på maktförhållandet mellan brukare och personal. Dess syfte är att stärka den svagare rösten.
Tillsammans med utvecklingskonsult RoseMarie Hejdedal presenterade hon modellen på Kårkulla samkommuns och FDUV:s seminarium om delaktighet och självbestämmande.
– Delaktighetsmodellen tar fasta på maktförhållandet mellan brukare och personal. Dess syfte är att stärka den svagare rösten, säger Hejdedal.
Kort sammanfattat beskriver de modellen som en dialogform för möten mellan personer med olika inflytande över gemensamma frågor, där den ”svagare” parten ofta är i beroendeförhållande till den starkare.
Det kan till exempel handla om olika frågor på ett boende. Personalen har i och med sin position ett större inflytande över hur verksamheten organiseras, men de som bor där har rätt till delaktighet; att få föra sin egen talan, att vara informerad och att ha inflytande över sitt liv.
Delaktighetsmodellen väckte stort intresse bland publiken på FDUV:s och Kårkullas seminarium om självbestämmande och delaktighet. Cirka 70 personer, i första hand personal, men också studeranden och representanter för Kårkullas brukarråd, deltog i seminariet i Åbo.
Modellen är utvecklad för funktionshinderområdet, men har visat sig funka bra också i andra sammanhang där det finns en inneboende maktobalans.
Sammanhållet samtal
Centralt i modellen är den så kallade delaktighetsslingan där man talar om något specifikt tema, till exempel Vad är en bra dag på jobbet? Slingan består av fyra gruppdiskussioner som följer en viss ordning. De olika diskussionerna ska ändå ses som delar av ett och samma samtal.
– Det är ett sammanhållet samtal som förs i flera sammanhang. På det här sättet anpassar man samtalet till brukarnas behov, förklarar Gullacksen.
En annan grundpelare är att samtalet leds av två utomstående ”vägledare”. Nyckelordet här är utomstående. De ska komma från någon annan enhet. På det sättet försäkrar man sig om opartiskhet. Vägledarna har fått utbildning och kan vara både personal och brukare.
Före själva slingan ordnas ett informationsmöte för alla inblandade, inklusive chefen. På mötet besluter man om temat och vem som ska vara med.
– Det är frivilligt för brukarna att delta och det är viktigt att temat känns angeläget, säger Hejdedal.
I grupp stöder man varandra och kan bolla idéer. Stafettfrågorna är hela gruppens frågor, vilket skyddar individen.
Därefter hålls den första träffen. Den är bara för brukare. Under träffen ska de formulera så kallade stafettfrågor som går vidare till personalen.
– Vi får ofta frågan varför man ska jobba i grupp och inte med individer. I grupp stöder man varandra och kan bolla idéer. Stafettfrågorna är då också hela gruppens frågor, vilket skyddar individen, säger Hejdedal.
Efter den första brukarträffen är det dags för en personalträff. Den inleds med att personalen diskuterar det gemensamma temat ur sitt eget perspektiv. Därefter får de ta del av brukarnas stafettfrågor och sedan får de formulera stafettfrågor till brukarna.
Empowerment i praktiken
Före en gemensam träff ordnas ännu en brukarträff. De olika träffarna och stafettfrågorna fungerar alltså som förberedelse inför den gemensamma träffen. I slutet av denna träff ska också chefen delta. Det är på hens ansvar att se till att saken går vidare och att det vid behov görs upp en handlingsplan.
Så här beskrivs delaktighetsslingan visuellt.
Hejdedal och Gullacksen poängterar ändå att delaktighetslingans syfte inte är att fatta beslut. Avsikten är mer att bereda och ventilera.
– Delaktighetsmodellen rätar ut frågetecken. Det är empowerment i praktiken, säger Hejdedal.
Brukare som fått vara med om en delaktighetsslinga har upplevt det mycket positivt.
– Samtidigt uttryckte de oro för att det hela ska rinna ut i sanden, säger Hejdedal.
Därför är uppföljningen väldigt viktig och att chefen också är involverad.
Personalen är ofta rädd att brukarna ska komma med orimliga önskemål, men de är i regel väldigt ”hands on”.
På seminariet där delaktighetsmodellen presenterades fick deltagarna också testa modellen genom gruppaktiviteter kring äkta frågor. Mottagandet var gott och många blev intresserade av att få jobba enligt modellen.
Deltagarna noterade att stafettfrågorna brukare ställt var kloka och vardagsnära.
–Personalen är ofta rädd att brukarna ska komma med orimliga önskemål, men de är i regel väldigt ”hands on”, säger Gullacksen.
Hon poängterar att modellen inte är tänkt som ett verktyg för krishantering, utan som ett återkommande inslag i verksamheten för att vidmakthålla brukarnas delaktighet.
En av Kårkullas övergripande målsättningar är brukardelaktighet så absolut ska vi spinna vidare på det här.
Fredrika Abrahamsson, chef för Expert- och utvecklingscentret på Kårkulla, ser det som möjligt att Kårkulla tar i bruk metoden.
– En av våra övergripande målsättningar är brukardelaktighet så absolut ska vi spinna vidare på det här, säger Abrahamsson.
Hon ser att det finns många fler aktörer som kunde vara intresserade av att börja utbilda vägledare på svenska i Finland och nämner bland annat Folkhälsan.
– Vi kunde också titta på hur modellen kunde användas för att göra anhöriga mer delaktiga, säger Abrahamsson.
