Lagen kring självbestämmande berör ju mest personer med minnesjukdom och personer med utvecklingsstörning. I söndagens (13.4.2014) Helsingin Sanomat behandlas frågan i en förtjänstfull ledarartikel. Jag noterar till min glädje att ledarskribenten har goda insikter i vilka frågor som är kontroversiella.
Ledarskribenten lyfter bland annat fram att det är viktigt att veta vem som får besluta om vilka begränsningsåtgärder som är tillåtna? Är det personalens beslut, vem i så fall av personalen har rätt att besluta, kommer personen själv att bli hörd och vilken blir anhörigas roll?
Under hela processen kring lagförslaget har man velat minska på de oklarheter som finns i den nuvarande lagstiftningen. Så länge det finns oklarheter kan lagen tolkas ganska fritt, vilket det också görs.
Arbetsgruppen lyfter fram behovet av tydligare dokumentation, öppenhet, en förbättrad uppföljning av begränsningsåtgärder och mer forskning om begränsningsåtgärder.
Samtidigt anser de flesta som är sakkunniga inom området att många av de begränsningsåtgärder som nu utförs kunde undvikas om personalen hade mer kunskap om alternativa kommunikationsmetoder och om funktionsnedsättningar överlag.
Dessutom har en minskning av personalresurser ett samband med ökade begränsningsåtgärder. Det finns många exempel på att rörelsefriheten begränsas för personer med utvecklingsstörning på grund av att personalen helt enkelt inte har tid, utan måste hjälpa andra. Det kan bli en lång och otålig väntan för personer som tillexempel inte har någon tidsuppfattning. Så får det inte vara.
Om personalen inte får tillräckligt med information om personen det berör kan många saker gå snett. Det handlar om att kunna ge rätt stöd på rätt sätt.
I lagstiftningen måste det tydligt komma fram hur uppföljningen av och orsakerna till begränsningsåtgärderna dokumenteras och följs upp. Om vi på ett bra sätt kan följa med varför begränsningsåtgärder görs får vi också en klarare uppfattning om orsakerna, vilket i bästa fall kan leda till en minskning av åtgärder i framtiden.