Att få höras och synas

Helsingin Sanomat (HS) har lyft upp frågor som berör utvecklingsstörning. En stor debatt blev det då grannar motsatte sig ett gruppboende i Esbo som är menat för personer med grav utvecklingsstörning. Grannarnas kommentarer är bland annat att det blir oroligt med så många taxibilar och att bostadspriserna i området sjunker på grund av detta. Det här är ju inget som man inte hört förr. Det är ju fortfarande så att när människor inte är som alla andra hotar de omgivningen. Men det känns nog förfärligt förlegat. Jag kan bara konstatera att min erfarenhet är att människors olikheter berikar oss alla.

HS har under det senaste året lyft fram personer med utvecklingsstörning på ett helt nytt sätt. Medlemmarna i punkbandet Pertti Kurikan nimipäivät berättar om sin vardag, personer med Down syndrom får utrymme på ett helt nytt sätt. HS har intervjuat flera personer med utvecklingsstörning där de berättar hur man kan leva ett fullvärdigt liv även om man har utvecklingsstörning. Senast kunde man läsa i HS kuukausiliite om Marjukka Havumäki och hennes son.

Det här beror på att det faktiskt sker stora förändringar inom specialomsorgen i Finland. På finskt håll är förändringarna större, tjänsterna utvecklas, ibland också tyvärr åt fel håll. Det byggs stora mini-institutioner, ett exempel är de nya bostäderna som byggdes nyligen på ett gammalt sjukhusområde i Tammerfors.

Men det händer också mycket positivt, man utvecklar nya stödformer och personer med utvecklingsstörning får sin röst hörd på ett helt nytt sätt. Inom de finlandssvenska medierna har det varit relativt tyst. Den enda frågan som lyfts upp är Kårkulla samkommuns vara eller icke vara. I Svenskfinland oroar vi oss för de svenska tjänsterna vilket också är befogat och rätt, men ibland verkar det som hela vår energi går till att bevaka tjänster snarare än till att utveckla tjänster. Människor med utvecklingsstörning borde få synas och höras mycket mer också i de finlandssvenska medierna.