Inom FDUV:s projekt Styrka genom nätverk har vi fem föräldranätverksgrupper där föräldrarna diskuterat problem med sänkta stöd eller avslagna ansökningar. Även där har vi kunnat konstatera att storleken på stödet varierar och närståendevårdare som bor i olika kommuner behandlas olika.
En nationell arbetsgrupp ser nu över lagstiftningen och ska ge förslag på hur problemen kunde lösas. Ett av de viktigaste målen är att jämna ut de skillnader i stödnivån som uppstår mellan kommunerna. Stödet för närståendevård ska förenhetligas och utvecklas.
Förstärkt kommunmodell och lag behövs
I sin mellanrapport för arbetsgruppen fram några alternativa modeller för att ordna och finansiera närståendevård. På FDUV stöder vi en förstärkt kommunmodell och att närståendevårdarna behandlas jämlikt oberoende av kommun.
Enligt den förstärkta kommunmodellen behöver den som ansöker om närståendevård bara vara i kontakt med en myndighet. Denna utvärderar behovet av service, gör upp en serviceplan, fattar beslut om och gör upp ett kontrakt för närståendevård. Personen träffar sökanden, gör ett hembesök och fungerar som kontakt- och ansvarsperson i fortsättningen.
Enligt den förstärkta kommunmodellen är kommunen skyldig att bevilja stöd för närståendevård oberoende av hur mycket pengar kommunen har. En av de största bristerna i det nuvarande systemet har just varit att de medel som kommunerna anslagit för närståendevård inte motsvarat behoven.
FPA-modell inget bra alternativ
Den FPA-modell som arbetsgruppen för fram anser vi att är det sämsta alternativet ur närvårdarens och familjens synvinkel. Enligt modellen skulle sökanden vara tvungen att ha kontakt med två myndigheter, FPA och kommunen, eftersom det är kommunen som alltid utreder behovet. Att ha kontakt med två olika myndigheter gör ansökningsprocessen onödigt tung.
Tröskeln för att ansöka om stöd för närståendevård ska vara så låg som möjligt.
Tydliga definitioner
För att närståendevårdarna i olika kommuner ska få lika rätt till stöd och tjänster behövs också tydliga definitioner för närståendevård. I den nuvarande lagen och i arbetsgruppens mellanrapport ger definitionerna för mycket utrymme för tolkning. Särskilt behövs tydliga definitioner för var gränserna mellan stödklasser går, så att närståendevårdarna igen behandlas jämlikt, oberoende av kommun.
Avlastning som motsvarar behov
Den anhöriga som fungerar som närståendevårdare har rätt till avlastning. Kommunernas förfarande varierar när det gäller hur man arrangerar avlastningen. Det är viktigt att familjerna får välja på vilket sätt avlastningen görs. En del vill ha stöd direkt i hemmet och andra kanske vill att barnet är på ett avlastningshem eller hos en stödfamilj under en kortare period. När avlastningen planeras måste man utgå från
familjens behov.
Grupper som bör beaktas
I rapporten nämns även specialgrupper såsom barn, personer med psykisk ohälsa och personer med osynliga funktionsnedsättningar som haft svårt att få stöd för närståendevård. För att dessa grupper i framtiden ska få stöd för närståendevård bör de nämnas i den kommande lagen.
För mera information om närståendevård ta kontakt med Tina Holms eller Marita Mäenpää på FDUV.
Arbetsgruppen har sammanställt en mellanrapport som handikapporganisationer och kommuner har möjlighet att kommentera framtill 5.8.2013. SAMS utlåtande publiceras på samsnet.fi. SAMS representerar FDUV, Psykosociala förbundet, Hörselförbundet och Förbundet Finlands Svenska Synskadade.
Mellanrapporten finns enbart på finska på Social- och hälsovårdsministeriets webbplats.
