Kan det vara så att det var bättre förr? Tanken dyker upp allt oftare – när jag lyssnar till familjer som berättar om hur boendeservicen ordnas, när jag besöker olika enheter och när vi tillsammans med DUV-föreningarna diskuterar och planerar verksamhet.
Jag har följt med utvecklingen av boendeservice för personer som behöver stöd i sin vardag i 40 års tid, varav de senaste 25 åren specifikt för personer med intellektuell funktionsnedsättning.
Vad är det som har hänt under den senaste tiden? Det handlar om förändringar som i grund och botten är bra, men som i praktiken leder till att vardagslivet förändras och begränsas för den enskilda personen.
Till exempel matlagningen: Köket är hemmets hjärta med möjlighet till olika köksaktiviteter och samvaro. På många ställen har köksfunktionen centraliserats. Det betyder att den färdiga maten kommer varm eller kall till boendet.
Det innebär visserligen att sakkunniga inom kosthushållningen granskar att dieter och näringsinnehåll blir rätt. Men samtidigt försvinner något av det väsentliga i ett hemmaliv, som doften av mat, gemenskap, vardagsaktiviteter och möjlighet att påverka måltiderna.
Med detta försvinner något grundläggande i känslan av ett hem.
Trygghet och säkerhet är något av dagens trender. Även det är i princip en bra grej, men tenderar att bli en begränsande faktor i hemmalivet.
Till exempel de boendes frihet att röra sig självständigt i samhället verkar bli en säkerhetsrisk. Ytterdörrarna till boendeenheterna är ofta låsta. Det är taxiskjutsar från ytterdörren till verksamhetspunkt, i vissa fall även för de personer som har fysisk och kognitiv förmåga att gå eller cykla själv.
Visst är det tryggt, men de boendes självständighet naggas i kanterna och alla små och stora vardagsäventyr försvinner.
Många av de negativa förändringarna förklaras av samhälleliga besparingar och ekonomisk osäkerhet. Boendeenheterna blir större, den dagliga verksamheten planeras i närliggande fastighet, personalresurserna blir mindre och de boendes möjlighet till ett aktivt liv blir därmed inskränkt.
Men allting handlar inte om pengar. Det finns förändringar, tankesätt och utveckling som inte kostar. Att se, ta till vara och utveckla de boendenas egna resurser, till exempel.
I praktiken kan det handla om att låta de boende skala potatis, vispa pannkakssmeten eller diska. Och utomhus klippa gräsmattan, vattna blommor, skotta snö eller borsta trappan. Inkludering och delaktighet ska vara handling, inte bara ord.
Allt var inte bättre förr. Men i en strävan efter effektivitet, säkerhet och besparingar riskerar vi att förlora sådant som ännu för några år sedan sågs som självklart: ett hemlikt boende, vardaglig delaktighet och möjlighet att leva ett självständigt liv. I stället börjar boendeverksamheten alltmer likna en institution.
Det blir dags för mig att övergå till ett nytt livsskede. Den här gången handlar det inte om att byta jobb – nejdå, den här gången handlar det om att bli pensionär. Men jag lovar att även i den nya rollen påverka boendeservicen i de forum och i de boendearrangemang som jag berörs av.
Låt oss jobba för att ett hem blir ett hem för oss alla – också för dem som kräver lite mer specialarrangemang.
Text: Susanne Tuure, sakkunnig inom projektet Funktionsrätt i praktiken
