För Emilia Välkki och Johannes Luukinen har drömmen blivit sann. De bor i Helsingfors i egna hyreslägenheter och får just så mycket stöd som de behöver.
Det handlar om en i Finland ny form av självständigt boende för personer med utvecklingsstörning. Modellen är lånad från Storbritannien och kallas key ring, eller nyckelring.
Den här första finska tillämpningen av modellen kallas Aulan Avainrinki och tjänsten erbjuds av Aula-asumispalvelut. I praktiken är det Helsingfors stad som köper tjänsten och erbjuder sina klienter den.
Emilia föredrar egen lägenhet
Emilia Välkki var den första hyresgästen att flytta in i en av lägenheterna som hör till Aulan Avainrinki. Hon fick nycklar till sitt nya hem den första januari 2013.
Nu, ett knappt år senare, bor sammanlagt sju personer med olika grader av stödbehov i egna hem som hör till nyckelringen.
För Emilia var det nya hemmet en lyckoträff. Hon föredrar att bo i en egen lägenhet.
–Jag har bott på olika ställen, bland annat i en gruppbostad i Esbo. Jag trivdes inte där, för övervakarna kom in på mitt rum då de ville kolla att allt var okej, berättar Emilia.
–Här får jag vara för mig själv och titta på TV eller göra vad jag vill. På vintern tycker jag om att lägga pussel.
Social disponent stöder
Alla hyresgäster har tillgång till en så kallad social disponent. Hon hjälper flyttaren med boendeträning, med att skapa ett stödnätverk och i att hitta rätt i närsamhället. Henne kan man ringa under kontorstid. Under övriga tider gäller stadens jour eller de egna sociala stödnätverken.
En gång fick Emilia problem när en av tvättmaskinerna i tvättstugan pajade. Hon ringde Maria Kullberg, som är den sociala disponenten i Aulan Avainrinki.
–Maria hjälpte mig per telefon, fast jag skulle nog ha löst det på egen hand också, berättar Emilia.
–Maria hjälper mig just så mycket som behövs, säger Emilia, och hon tränger sig inte på.
Emilia gillar lägenheten också för att förbindelserna är så bra. Hon kommer enkelt till och från jobbet på ett litet café i Rödbergen. Med buss kan hon åka och hälsa på sin bror i Alberga.
–Och så är det lätt att åka till Kampen, berättar hon. Därifrån åker jag med metro till fotisträningarna i Gårdsbacka. Hon uppvisar stolt en bronsmedalj och berättar hur hennes lag Kontu Fair Play tog brons i fotbolls-FM för specialgrupper.
Jag frågar Emilia om hon har en drömbostad.
–Radhus, svarar hon prompt, med en egen liten gård.
Johannes gillar lugnet
Johannes Luukinen bor några spårvagnsstationer mot centrum från Emilia Välkkis bostad i stenfoten av ett äldre höghus. Han har hunnit bo två månader i sin nya lägenhet. Det var han själv som ville flytta bort från sitt barndomshem.
–Mina föräldrar hade inget emot att jag flyttade, tvärtom, berättar Johannes.
Huset ligger vid en tungt trafikerad gata intill bra förbindelser. Själva lägenheten ligger mot innergården så trafiken hörs inte inomhus. Bara ljuden av en renovering hörs via det öppna fönstret.
–Det är rätt lugnt här. Jag gillar det, berättar Johannes.
Det är prydligt i hans lägenhet och alla saker står snyggt uppställda på sina egna platser. Sängen finns tryggt bakom en skärm med ett jättestort foto av en röd telefonkiosk. På bordet finns en mörk vaxduk med vita stjärnor och i taket hänger en matchande papperslampa. I ena hörnet finns hans datorutrustning.
Vad tycker du om lägenheten? undrar jag.
–Jo, det är bra. Det ligger så att jag kan gå överallt, till Böle till butiken och till Backas och simma i simhall, berättar Johannes.
–Det är bra att badrummet är så stort, men diskhon är alldeles för
liten. Golvet är också känsligt för vätska och det skulle vara bra med en skild städskrubb, tycker Johannes.
Jag frågar Johannes vad han brukar göra på dagarna, och om han jobbar.
–Nej, jag gör inte så mycket på dagarna, berättar Johannes.
–Jag bara filmar, och så editerar och ljudbehandlar jag litet.
Det visar sig att Johannes senaste produktion som heter Kosketuksia suljetusta asemasta ska uppföras i september på Malmhuset. Det är en självbiografisk dokumentär som berättar om hans eget liv och svårigheten i att via film berätta om hur det är att ha Aspergers syndrom.
Han har redan nästa film på gång. Den heter Hiljaisuuden enkelit.
–Den handlar om ensamhet, utstötning, alkoholism och skolmobbning, berättar Johannes.
Är det saker som du själv upplevt, frågar jag.
–Jo, svarar han.
Innan vi går tackar jag Johannes för att jag fick komma och hälsa på. Det är helt tydligt att här är en kille som bor själv för att han vill det och som sysslar med just det som han vill syssla med.
