Det vi nu bevittnar i Finland är förutom en historisk organisationsreform också en kalldusch för många i behov av stöd. Chockhöjda hyror, klientavgifter som går i taket och minskande bidrag är bara några exempel på frågor förbundet kontaktats om ifjol.
Känslan på förbundet är att välfärdsområdena använder alla de verktyg till nedskärningar som finns. Kanske tänker man att man på det sättet kan flytta över personer från välfärdsområdets budget till statens budget, då de som en sista utväg tvingas söka sociala statliga bidrag som bostadsbidrag och utkomststöd?
Samtidigt ser vi att socialvården hamnar i fötterna på hälsovården och frågor som är viktiga för personer med intellektuell funktionsnedsättning hamnar i skymundan. Hit hör bland annat stöd för att leva ett gott liv och att delta som andra i samhället.
Ser man på alla de förändringar som är på gång just nu så är det tyvärr långt samma personer som drabbas – personer med små inkomster och personer som behöver stöd av omgivningen i det dagliga livet.
Vi hör signaler om att personer med intellektuell funktionsnedsätting inte längre får ledsagare för att besöka evenemang utanför boendeenheterna, att personalresurser som använts till att laga mat tillsammans ersätts med matautomater. Att det minskas lite här, lite där.
Många bäckar små gör en stor å, heter det. Ser man på alla de förändringar som är på gång just nu så är det tyvärr långt samma personer som drabbas – personer med små inkomster och personer som behöver stöd av omgivningen i det dagliga livet.
Personer med intellektuell funktionsnedsättning behöver omgivningens stöd för att kunna vara en del av samhället. För många är personalens stöd nödvändigt för att dels utveckla, dels upprätthålla funktionsförmågan.
Utebliven service kostar också. Det kostar i form av stödbehov som förvärras och kräver tyngre service längre fram. Det kostar i närståendes trytande ork och i oro över vad framtiden för med sig. Och det kostar i form av ett sinande förtroende för det offentliga stödsystemet.
70 år av engagemang
I år firar FDUV 70 år. I tider av förändring är det bra att också se bakåt, och går vi tillbaka 70 år i tiden var det ett väldigt annorlunda samhälle som mötte personer med intellektuell funktionsnedsättning och deras anhöriga.
De flesta barn och unga med intellektuell funktionsnedsättning växte upp på institutioner och kontakten till hemmen var bristfällig. I dag har vi daghem, skolor, boende och fritidssysselsättningar i regionerna – men de har inte uppstått av sig själva.
I år ska vi fira 70 år av kamratstöd, påverkansarbete och engagemang för en bättre vardag för personer med intellektuell funktionsnedsättning och deras anhöriga.
Genom att gå samman jobbade föräldrar tillsammans för att få till stånd förändringar både lokalt och nationellt. Det system vi har i dag bottnar långt i det arbete som anhöriga gjort och jobbat för – och gör än i dag. I år ska vi därför fira 70 år av kamratstöd, påverkansarbete och engagemang för en bättre vardag för personer med intellektuell funktionsnedsättning och deras anhöriga.
Social- och hälsovårdsreformen har beretts i olika former och av olika regeringsbaser i över 20 år och så gott som alla har varit överens om att en reform behövde göras. Vi har heller inte sett vad social- och hälsovårdsreformen utmynnar i – än finns det hopp, men det kräver insatser av många. Vi på FDUV är redo att dra vårt strå till stacken.
I år ser vi också framemot att få funktionshinderlagen godkänd – så att den verkligen kan träda i kraft 2025 som utlovat. Vi har kavlat upp ärmarna för att försvara våra målgruppers rättigheter. Vi har sagt det förut och säger det igen: Justeringen av lagen får inte leda till en sämre lag eller att vissa funktionshindergrupper blir utan service.
Text: Annette Tallberg-Haahtela, verksamhetsledare
