Det var strax innan coronapandemin bröt ut som jag såg teatern I det stora landskapet tillsammans med min dotter och guddotter. Vi var alla överens om att det var den bästa pjäs vi någonsin upplevt.
Men som lärare blev jag också fundersam.
Den där harmonin, den där smidigheten och den där glädjen som vi såg på scenen – ja rentav upplevde oss vara en del av för en stund – varför fanns den inte i mitt klassrum?
Tillbaka i skolan tog jag det på tal med min kollega. Visst är det just så där vi vill ha det på våra mattelektioner också? Att alla löser ekvationer. Inte samma ekvationer och inte på samma sätt, men ändå tillsammans.
Vi kom på en skillnad.
Våra elever gick inte i skola för att de vill lära sig matte. De var där för att de måste.
DuvTeaterns och Svenska teaterns skådespelare stod på scenen för att de tyckte om det. De vill spela teater. Våra elever gick inte i skola för att de vill lära sig matte. De var där för att de måste.
Visst, också den mest skoltrötta vet att det är en rättighet att få gå i skola och visst, coronatiden har lärt oss att det faktiskt är rätt kul att få vara fysiskt på plats i skolan. Men det är inte ett aktivt val varje elev gör och dagarna fylls lätt av ”måste jag göra det här?” och ”varför ska jag lära mig det här?”
1-0 till teatern alltså.
Att söka sin identitet och bejaka olikheter
Min nästa insikt fick jag när jag såg dokumentären Maddy the Model, om den australiensiska modellen Madeline Stuart som har Downs syndrom.
Maddy visste vad hon ville, men hon visste också vem hon var. På mattelektionerna söker eleverna sig själva fortfarande. Som ett led i det jämför de sig med varandra hela tiden: Varför kan jag inte ha den röda boken? Varför får hen använda räknare? Är jag sämre?
Vi måste se det värdefulla i att alla löser ekvationer, om än olika och på olika sätt.
För att hitta våra egna roller måste vi vara medvetna om våra egna styrkor och svagheter. Vi måste godkänna att vi är olika. Vi måste se det värdefulla i att alla löser ekvationer, om än olika och på olika sätt.
Fel läromedel är som en illasittande dräkt eller fel rekvisita
Tiden gick och mycket har hänt. Jag jobbar inte längre som lärare utan som pedagogisk planerare på Lärum. Det har inte blivit så mycket teaterbesök på sista tiden heller. Men för ett tag sedan besökte jag DuvTeaterns Estradmuseum.
Jag fick uppleva hur all rekvisita hjälper oss att fånga berättelsen och bära upp den. Rekvisitan ger en ram åt skådespelarna. På estradmuseet hade man förstått att ta vara på det.
Jag tänkte tillbaka på mina ekvationslösningslektioner. På de där unika stunderna när konflikterna var lösta och störande moment eliminerade. När eleverna var redo för matematik och mottagliga för ekvationer. Då var det jag som stod där handfallen och fumlade med papperskopior. Jag hade inte lämpliga ekvationer att erbjuda.
Jag vet fortfarande inte hur man regisserar den perfekta mattelektionen. Men jag tror att vi kommer långt om vi ser det värdefulla i att alla är olika och kan erbjuda var och en rätt rekvisita och en passlig dräkt.
Lärarjobbet kändes ibland lite som att i sista minuten tvingas trolla fram rätt dräkt åt varje skådespelare. Fanns det rätt modell så fanns det inte rätt storlek. Ingen av oss vill stå på scen med en illasittande dräkt.
Rundturen på estradmuseet avslutades med en blick in i framtiden och en påminnelse om att vi själva formar den. Jag vet fortfarande inte hur man regisserar den perfekta mattelektionen. Men jag tror att vi kommer långt om vi ser det värdefulla i att alla är olika och kan erbjuda var och en rätt rekvisita och en passlig dräkt.
Om vi kan erbjuda rätt hjälpmedel och anpassade läromedel så ger vi lärarna möjligheten att fokusera på regin och eleverna en möjlighet att växa. Med rätt material löser vi många ekvationer.
Text: Marie Selenius, pedagogisk planerare på Lärum vid FDUV
Lärums uppdrag:
|
||
