När man stiger in i Treklangens utrymmen i Helsingfors kan man inte låta bli att beundra den fina läsehyllan. Böcker av olika slag står prydligt uppradade i ett minibibliotek som alla på enheten har fri tillgång till. Här finns någonting för alla, och det är precis det som är meningen. För på Treklangens serviceenhet satsar man på läsning i alla dess former.
– Läsning är en viktig del av vardagen hos oss. Man kan säga att läsningen sker utan att vi ens tänker på det, berättar Cherie Lundström som fungerar som ledande handledare på Treklangen.
I Treklangen har man satsat på en lockande läsehylla.
Böckerna lånas från FDUV:s specialbibliotek, och läsehyllans utbud uppdateras minst en gång i månaden. Ibland lånas också böcker från andra bibliotek. Böckerna läses både under gemensamma högläsningsstunder och av servicetagare som vill läsa på egen hand.
– Vi har inplanerade lässtunder både i grupp och individuellt. Dessutom uppmuntrar vi till spontan läsning när det passar in i programmet, säger Cherie.
Högläsning är inte bara ett avslappnande tidsfördriv – långt ifrån. Cherie anser att högläsningen också är ett sätt att främja delaktighet i samhället för personer med intellektuell funktionsnedsättning.
– Det är viktigt för oss att våra servicetagare har tillgång till mångsidig litteratur som är modern och speglar dagens samhälle. Det är en demokratisk rättighet att få ta del av kultur och aktuell information. Jag tror och hoppas att högläsningen ger våra servicetagare en möjlighet att känna att de vet vad som är på gång i samhället.
Åsa Lindroos är ett av tre läsombud vid Treklangens serviceenhet.
Läsombuden är en hjälpande hand
Tre av Treklangens nuvarande handledare har utbildat sig till läsombud via LL-Centers läsombudskurs. Som läsombud fungerar man som en hjälpande hand i läsningen, och har bland annat kunskap kring litteratur på lätt språk. Åsa Lindroos gick läsombudskursen för sex år sedan.
– Jag älskar att läsa själv så jag höll ganska mycket högläsning tidigare också, men efter kursen började jag mer systematiskt lägga in högläsningsstunder i programmet.
Högläsningsstunderna har sett olika ut med olika grupper. Då Treklangen höll till i de tidigare utrymmena i Malmgård brukade högläsningen vara en mysstund där alla samlades i soffan och läste berättelser tillsammans. Med andra grupper har Åsa i stället fokuserat på att diskutera aktuella händelser utgående från Lätta bladet eller Hufvudstadsbladet.
Jag tar min fåtölj och klämmer in mig någonstans i närheten av dem, och så läser vi.
För tillfället jobbar Åsa med en hantverksgrupp, och för dem fungerar det bäst att få sitta och pyssla med någonting medan hon läser.
– Jag tar min fåtölj och klämmer in mig någonstans i närheten av dem, och så läser vi.
Gruppen har inplanerade högläsningsstunder två gånger i veckan, men i praktiken läser de ofta andra dagar också. När det uppstår ett passligt tillfälle så plockas böckerna fram – det är inte svårare än så.
– Man kan inte alltid förutse hur dagarna kommer att se ut. Därför är det bra att kunna vara flexibel med när och hur vi läser.
I en stor lokal med många människor är det inte heller alltid så lätt att hitta den ro som behövs för en lyckad lässtund.
– Vi har ett kylskåp och en vattenpost i vårt rum som används av flera grupper. Stundvis kan det bli en del trafik här, vilket förstås kan vara distraherande ifall vi råkar vara mitt uppe i en bra diskussion.
För att minska trafiken under högläsningsstunderna har Åsa nu tillverkat en dörrskylt som hängs upp då det är läsning på gång.
– Det är förstås helt okej att komma in om man har något viktigt ärende, men skylten är ett sätt att minska onödigt spring. Det märks att vi har en annan atmosfär under högläsningsstunderna nu när vi har tagit skylten i bruk.
Genom att sätta en skylt på dörren där det stor "bokstund" har man lyckats skapa mer lugn under högläsningsstunderna.
En trevlig stund med tungt tema
Lässtundernas upplägg anpassas enligt deltagarnas önskemål och behov. Ibland kan Åsa ta pauser för att ställa frågor, förklara svåra ord eller kommentera texten. Andra gånger fungerar det bäst att läsa en berättelse från början till slut utan avbrott.
– Vissa vill gärna diskutera det vi läser, speciellt när vi läser någonting som har med känslor att göra. Samtidigt är det viktigt att ingen känner sig tvingad att prata om sådant som känns för jobbigt. En gång läste vi en bok som handlar om att bli ledsen, och jag tror faktiskt att det var den bästa högläsningen vi någonsin har haft. Det blev en lång diskussion kring bokens tema. På något sätt kändes det som ett väldigt positivt samtal fast boken behandlade tunga känslor. Jag tror att det kändes bra för alla efteråt.
Vissa vill gärna diskutera det vi läser, speciellt när vi läser någonting som har med känslor att göra.
Det är viktigt för Åsa att högläsningen är en avslappnande och trevlig stund för alla.
– Det ska inte finnas för många regler. Vill du lägga dig på soffan och ta en tupplur medan jag läser – gör det! Och om man inte vill vara med på högläsningen någon dag så är det helt okej att gå till en annan grupp under tiden.
Åsa vill också betona att högläsning inte enbart lämpar sig för personer som inte kan läsa själva.
– Alla de servicetagare som jag har på plats i dag är läskunniga, men det är ändå en annan sak när man gör läsandet till en gemensam upplevelse.
Ida-Lotta Knuuttila, Catharina Stude, Natalia Kanervo och Ida Nummelin lyssnar när Åsa Lindroos läser.
Pyssla och lyssna
Natalia Kanervo och Catharina Stude hör båda till Åsas hantverksgrupp. De håller med om att det är trevligt att läsa i grupp.
– Högläsning är lugnt och roligt, säger Natalia.
Natalia läser mycket på egen hand, framför allt biografier. Hon tycker allra mest om att läsa själv, men högläsning kan ändå vara avslappnande.
Catharina läser inte så ofta själv, utan föredrar att lyssna på högläsning.
– Jag tycker att alla böcker är trevliga att lyssna på, men jag gillar speciellt romantiska böcker och äventyrsböcker.
Oftast brukar både Natalia och Catharina sitta och pyssla med någonting medan de lyssnar på Åsas högläsning.
– Vi brukar lyssna och fundera på vad karaktärerna gör och vad som händer i berättelserna, säger Catharina.
För den som vill testa på högläsning så är det bra att hitta en trevlig plats att vara på, tycker Catharina.
– Och ge varandra lugn och ro, påminner Natalia.
En gemensam stund kring boken. Catharina Stude, Åsa Lindroos, Natalia Kanervo och Ida Nummelin som skrattar hjärtligt.
Vad gör dig glad?
I dag ska Natalias och Catharinas grupp läsa boken Jag känner mig glad. Boken handlar om tre personer som berättar vad som gör dem glada.
En lugn stämning sprider sig i rummet när Åsa börjar läsa. Någon stickar ett par sockor, någon sitter och tovar. Andra väljer att sätta sig till rätta i soffan och bara lyssna.
Karaktärerna i boken blir glada av olika saker. En blir glad av fotboll, en annan av musik. En karaktär berättar att han är glad nästan hela tiden.
Åsa tar en paus i läsandet och tittar upp på gruppen.
– Vad gör er glada? frågar Åsa.
– Min dotter gör mig glad. Hon är så söt, säger Natalia.
– Jag blir glad när jag spelar eller tittar på olika program, berättar Catharina.
Ida-Lotta Knuuttila listar många saker som hon blir glad av. Snäckor, spöken, natten… och Disney-sagor förstås! Ida Nummelin är glad för att hon snart ska bli moster. Det ser hon fram emot.
En av karaktärerna i boken berättar att han blir glad av sina vänner. Alla i gruppen håller med om att vänskap gör en glad.
– Det är så kiva när vi ses här, för i den här gruppen är vi ju alla vänner. Det är viktigt att ta vara på varandra, säger Åsa. Alla nickar instämmande.
När Åsa har läst färdigt för den här gången är alla glada och nöjda – också Åsa själv. Och kanske är det just det som är nyckeln till en lyckad lässtund.
– Om du inte själv har roligt när du läser så är det knappast roligt för någon i gruppen heller. Men om man själv tycker om att läsa och ser fram emot lässtunderna så tror jag att det smittar av sig.
Text: Anna Ilmoni
Foto: Sofia Jernström
Artikeln ingår i FDUV:s tidning Gemenskap & påverkan GP 4/2023 med temat läsning
