Han ser möjligheter framom hinder

”Under åren 1990–2018 utvecklade Sixten Snellman den yrkesinriktade specialundervisning som vi i dag känner till som Optimas krävande särskilt stöd. Verksamheten startade i Nykarleby med 13 studerande, i dag har den över 140 studerande runtom i Svenskfinland.”

Så skriver juryn i sin motivering till varför det andra Sigfrid Törnqvist-priset ska gå till just Sixten. När vi lyckas överraska honom med utmärkelsen i personalmatsalen på Optima i Nykarleby – vi har under delvis falska premisser lockat honom dit – är det främst tacksamhet över att ha fått ha ett så meningsfullt jobb som han lyfter fram.

– Jag har haft förmånen att ha ett av de bästa jobben för mig i Svenskfinland. Ett oerhört fint jobb!

En sann ledare som han är vill han ändå tona ner sin egen insats.

– Det är ett ganska stort fokus på en person när man får ett sådant här pris, men ni ska veta att gänget som finns här vid kaffebordet har stöttat sin ledare på alla vis. Inte bara här utan också på andra ställen i Svenskfinland. Jag har också haft ett stort förtroende och stöd av Optimas ledning. Det har betytt väldigt mycket för mig och för dem som har fått ta del av de här tjänsterna.

Mot ett självständigt vuxenliv

Juryns motivering fortsätter:

”Genom sin insats som rektor för Optima har Sixten Snellman lotsat ungdomar med särskilda behov till ett självständigt liv och ut på arbetsmarknaden, samt bidragit till att så sker även i dag. Hans människosyn och värdegrunder lever kvar inom Optimas alla enheter inom krävande särskilt stöd.”

Under sin tid som rektor satsade Sixten mycket på värdegrundsarbetet. Redan i rekryteringsskedet checkade han upp var personalen står i värdefrågor.

– Man kan lära sig tekniker och metoder, men inte på samma sätt grundvärderingar. Om man vet att man i stort sett delar samma värderingar kan man också lita på medarbetarna och samarbetet löper smidigt.

En annan viktig fråga för Sixten var att koppla yrkesutbildningen till arbetslivet och att ta ett helhetsansvar för ungdomarna: boende, arbete, utbildning, rehabilitering – alla delar påverkar helheten. Det är helt centralt att också rikta blicken mot livet efter Optima.

Kärnan i verksamheten är att utveckla personernas gåvor så att de klarar sig så självständigt som möjligt i framtiden, och får stöd när de behöver det.

– Yrkesutbildningen innehåller en bit av att bli vuxen. Det är en mognadstid, en förberedelse för arbetslivet och vuxenlivet. Kärnan i verksamheten är att utveckla personernas gåvor så att de klarar sig så självständigt som möjligt i framtiden, och får stöd när de behöver det.

Grunden för Optimas krävande särskilt stöd lades inom Kårkulla och aktiva DUV-föräldrar var pådrivande. Sixten påpekar att spåret för ungdomar med intellektuell funktionsnedsättning tidigare var ganska utstakat: först träningsskola, sedan skyddad verkstad och skyddat boende. Men ett sådant färdigt spår utgår inte från individuella behov och förmågor. Tanken om inklusion och individuella lösningar har blivit allt viktigare.

– Första alternativet ska vara vanlig yrkesutbildning, men om det inte av någon orsak går då kommer vi in i bilden. Om allt flyter på, då behövs vi inte.

Under Sixtens ledning kom Optima, eller Yrkesträningsskolan som den tidigare hette, att börja ta emot andra funktionshindergrupper än dem som var kopplade till Kårkulla. En milstolpe var då skolan fick status som specialyrkesläroanstalt 1992, vilket tryggade tillgången till statsandelar.

En optimist och problemlösare

Juryn lyfter i sin motivering också fram Sixtens förmåga att se individen och möjligheter samt att hitta lösningar:

”Sixten Snellman har bemött både personer med intellektuell funktionsnedsättning och deras anhöriga individuellt. För honom har mötet med människan och en fungerande kommunikation varit a och o. Han har genuint sett potentialen hos målgruppen och velat ge den möjlighet att utvecklas. Som inbiten optimist har han sett möjligheter framom hinder. Samtidigt har han haft både vilja och förmåga att ta tag i och lösa olika slag av kriser och utmaningar.”

Sixten har till och med uttryckt att om det inte är utmaningar och kriser inom den yrkesinriktade specialundervisningen så har de fel studerande.

– Det hör till arbetsbilden, konstaterar han lakoniskt och erkänner att han lätt blir uttråkad om det inte är lite kriser ibland.

Så när andra duckar för trubbel, triggar det i Sixten i stället fram en nyfiken problemlösare. Men ensam skulle han inte ha fixat det.

– Jag har betonat vikten av teamarbete. Tillsammans kan vi klura ut bättre lösningar än vad jag skulle göra på egen hand.

Det viktiga förtroendet

”Sixten Snellman har sagt att hans drivkraft varit att hjälpa människor att få ett bättre liv. Det har han gjort. Genom sin insats har han på ett betydande sätt medverkat till att flertalet svenskspråkiga ungdomar med intellektuell funktionsnedsättning fått en utbildning och tagit avgörande steg mot vuxenliv.”

Så avslutar juryn sin motivering.

– Jag har glatt mig hela tiden över att få vara en del – en liten kugge i hjulet – i att göra livet bättre för de här familjerna.

Sixten berättar att han brukade fråga av föräldrarna hur det bästa livet skulle ser ut för deras barn om tio år. Svaren var ganska lika, och som för de flesta: De önskade att deras barn skulle ha ett arbete, ett tryggt boende och gärna också någon att dela sitt liv med.

Sixten har onekligen bäddat för att många ungdomar fått lära sig nya färdigheter, men vad har de studerande lärt honom?

– I den här branschen behövs äkthet. Det är viktigt att skapa kontakt och förtroende. Genom att känna trygghet och tillit frigörs spärrarna att växa och lära sig. De studerande har lärt mig äkthet och vikten av uppriktigt bemötande genom olika kommunikationssätt. Om man inte är äkta med dem märker de det genast.

***

Trots att det redan gått flera år sedan Sixten blev pensionär talar han fortfarande om ett ”vi” genom hela intervjun. Ränderna går aldrig ur. Engagemanget finns kvar.

Text: Matilda Hemnell

Foto: Linda Tallroth-Paananen

Artikeln ingår i FDUV:s tidning Gemenskap & påverkan GP 4/2023