Under sin uppväxt tampades Lennart Jönsson med dyslexi och frågor kring om han duger. Han hade svårt att hitta sin plats inom studier och arbetsliv. Med dessa erfarenheter i bagaget hittade han sig inom arbetsverksamhet på 1970-talet och märkte att de flesta med intellektuell funktionsnedsättning hade liknande tankar.
– Duger jag som jag är?
Även om man i samhället uttalade att man skulle göra saker annorlunda, förblev ganska mycket lika.
– Det var väldigt mycket låsta dörrar. Det sades att man skulle vara i samhället, men var ändå där i en lokal och så skulle man tränas, tränas, tränas. Jag mötte personer som var 55–60 år och alla sa ”men han måste ju lära sig läsa och skriva först innan han får göra det andra”. De skulle tränas och bli bättre innan de dög, säger Lennart.
Institution handlar inte om byggnaden utan om kontrollen. Vi måste våga släppa kontrollen.
Följaktligen förblev arbetsverksamheten lite av ett vuxendagis. Fast de stora institutionerna lades ner, levde institutionskulturen kvar och det gör den enligt Lennart fortfarande.
– För mig är varje arbetsverksamhet en institution. Institution handlar inte om byggnaden utan om kontrollen. Vi måste våga släppa kontrollen. Personer med intellektuell funktionsnedsättning behöver inte omvårdnad utan en hjälpande hand, medveten coaching.
En stark värdegrund
När man sedan i 90-talets Sverige började prata om att personal skulle få starta egen sysselsättande verksamhet passade Lennart på och startade Misa. Trots Lennarts banbrytande insats är han anspråkslös.
– Jag råkade vara på rätt plats vid en bra tid med rätt bra idéer som så här efteråt fallit i god jord.
Ända från starten 1994 har värdegrundsarbetet varit en grundbult inom Misa.
Hur skulle vi vilja att insatser ser ut, om det gällde oss själva?
– Vi började med att jobba med värdegrund. Hur skulle vi vilja att insatser ser ut, om det gällde oss själva?
Man konstaterade att målgruppen består av människor som självklart vill bidra. Oavsett vem vi är vill vi betraktas som samhällsmedborgare.
– Jag hade drivit en arbetsverksamhet i tio år och en väldigt stor andel av deltagarna återkom till att de vill göra som alla andra, de vill jobba.
En av grundtankarna inom Misa var att komma bort från grupptänkande och se mer på individuella lösningar. Att grupplösningar så ofta fortfarande gäller är något som grämer Lennart.
– Man utgår från gamla system. Vi tänker grupp som lösning. Vi tänker inte individuell utveckling. Eller vi tänker individuell utveckling och pratar om det, men det sker i någon slags gruppform med förutbestämda alternativ.
Från utopi till verklighet
När man lyssnar på Lennart låter allt självklart. Det låter inte som en överidealistisk utopi. Det låter möjligt och sant. Hans Misa är ett exempel på att det faktiskt går att göra saker annorlunda, att omvandla fina ord och värderingar till handling.
Det här är något som fascinerat Mikael Klein som har lång erfarenhet av arbetsfrågor inom den svenska funktionshinderrörelsen. Numera jobbar han som strategisk utvecklare på Misa och ser en enorm potential i företagets verksamhet.
Misa gör ju rätt. För mig är det förvånande att det inte är fler som gör på samma sätt.
– Misa gör ju rätt. För mig är det förvånande att det inte är fler som gör på samma sätt. I grund och botten är det ingen rocket sciense: Utgångspunkten är ”vad vill du göra, vad är dina mål i livet”. Vi erbjuder inga färdiga lösningar.
I stället erbjuder Misa dem som behöver stöd för att komma in i arbetslivet långvariga personliga relationer. Och stödet från arbetskonsulenterna fortsätter när de väl börjat på en arbetsplats.
– Det är samma person genom hela resan, vilket forskning visat är en framgångsfaktor, berättar Mikael.
Metoden Misa följer är Supported Employment.
– Den bygger väldigt mycket på det jag tänker: så lite institution som möjligt. Vi plockar ut pengarna från institutionsverksamhet och ger individuellt stöd i stället. Det är grunden, säger Lennart.
De kan inte lära sig teoretiskt, de måste komma ut i de verkliga miljöerna.
Mikael konstaterar att många stödinsatser för personer med intellektuell funktionsnedsättning fortfarande handlar om att stärka individens förmåga – att träna – men i konstruerade miljöer, till exempel i en arbetscentral.
Men på Misa gör man annorlunda.
– När någon kommer till oss gör vi först den individuella kartläggningen. Sedan är vi väldigt snabbt ute på en riktig arbetsplats.
Redan inom några veckor får man möjlighet att göra studiebesök och ta reda på mer om det man har drömt om. Lennart berättar varför:
– Många har begränsade erfarenheter. De kan inte lära sig teoretiskt, de måste komma ut i de verkliga miljöerna.
Myten om jobben som försvann
En fråga som många funderar på är hur arbetsgivare förhåller sig till personer med intellektuell funktionsnedsättning som arbetstagare?
Lennart berättar att de först närmade sig arbetsgivare försiktigt och presenterade möjligheten att anställa någon ur målgruppen närmast som välgörenhet. Men det var ingen bra strategi. De som kom till ett arbete fick inte samma förväntningar som andra utan de fick göra lite vad de ville.
– Det tog några år innan vi mentalt kunde ställa om och tänka att det här är människor som är väldigt duktiga på vissa saker. Många vill ha repetitiva uppgifter, ofta sådana om vi andra inte gillar att göra. Alltså saker de kan träna in, lära sig och sedan bli självständiga i. Så det är ju en enorm tillgång till arbetsgivare! Vi förstod att vi inte behöver gå och skämmas när vi ska saluföra de här personerna. Utan de är jäkligt skickliga på vad de gör.
Mikael framhåller att tjänster med den här typen av arbetsuppgifter sällan finns kvar, man utannonserar dem inte.
Men min erfarenhet är att många arbetsgivare vill anställa, men de behöver ett stöd.
– Däremot är det en myt att arbetsuppgifterna försvunnit. Det har blivit en slags ursäkt. Man vill inte ens försöka hitta uppgifter. Men de finns där om man letar, säger Mikael och lyfter fram en annan myt: att det inte finns arbetsgivare som vill anställa personer med intellektuell funktionsnedsättning.
– På ett sätt stämmer det. När man utannonserar tjänster finns det höga krav. Men min erfarenhet är att många arbetsgivare vill anställa, men de behöver ett stöd. Och här har Misa hittat en fungerande lösning. Arbetskonsulenterna är med på arbetsplatsen och stöttar där och ser till att arbetssituationen fungerar.
Utöver att personer med intellektuell funktionsnedsättning kan sköta många uppgifter kan de ofta bidra med något annat värdefullt, framhåller Lennart.
– Kanske med lite arbetsglädje då många har ett sätt som gör att det kan släppa lite i en personalgrupp: ”Här kan vi vara olika, och var och en är duktig på sitt sätt.”
Förändring tar tid
Trots att Misa är ett företag är det inte ekonomisk vinst som är drivkraften utan samhällsnyttan. Misa vill påverka konkret men också i ett vidare perspektiv.
– Rent allmänt önskar jag att vi inte skulle prata så mycket om vi och dom utan om ett samhälle för alla. Och då vurmar jag framför allt för de målgrupper som har svårast för att föra sin egen talan, säger Lennart.
Det är inte så mycket snack. Vi utmanar föreställningar genom att göra något.
– Jag har jobbat med påverkansarbete i många år. Det har alltid varit fråga om att lyfta fram värderingar och rättigheter, men det som känns befriande med Misa är att här gör man. Det är inte så mycket snack. Vi utmanar föreställningar genom att göra något. Det kan ta många år innan det blir något av det, men så blir det och andra tar efter, säger Mikael.
Även Lennart påpekar att förändringsarbetet tar tid.
– Det är ett långsiktigt jobb. Ju fler med intellektuell funktionsnedsättning som kommer ut i arbetslivet desto mer kommer attityderna att ändras. När man började bygga gruppboenden blev det folkstorm, men så är det inte längre. Det har normaliserats.
Hur ska man då som enskild individ jobba för förändring, ta kampen mot väderkvarnarna?
– Man måste vara nyfiken och öppen för att det finns andra sätt.
Är man nyfiken och öppen kan man också se när man själv jobbar fel eller har förutfattade meningar.
– Det är inte de vi trodde mest på som lyckats bäst inom arbetslivet, utan ofta är det de med lite större svårigheter.
Det som är vanligt förekommande kanske egentligen är helt fel ur ett humant perspektiv.
Men att rucka på systemet är inte så lätt, erkänner Lennart.
– Man är ju så fast i etablerade föreställningar. Så här ser det ut här. Då är det säkert rätt eftersom det är vanligt. Men det som är vanligt förekommande kanske egentligen är helt fel ur ett humant perspektiv.
Och vill man förändra skadar det inte med lite fananamma-attityd.
– På jobbet brukar de reta mig och säga att jag går omkring och är ständigt småarg. Men jag tycker det är bra att se och reagera när något är fel, att ta den där ilskan, göra det till en positiv kraft och försöka förändra.
Text och foto: Matilda Hemnell
Illustration: Allbert Pinilla
Detta är Misa
|
||
Fotnot: Lennart Jönsson och Mikael Klein talade på projektet Steget vidares slutwebbinarium om arbetsfrågor i slutet av november.
Artikeln ingår i FDUV:s tidning Gemenskap och påverkan GP 1/2023 med temat värdegrund.
