Den här sommaren fick jag möjligheten att jobba med kommunikation på FDUV inom ramen för min praktik. Min tidigare kunskap i funktionsrättsfrågor var från några föreläsningar och artiklar från mina studier i sociologi.
När jag besökte FDUV:s sommarläger fick jag för första gången lära känna personer med intellektuell funktionsnedsättning.
Varför hade jag inte gjort det förut?
Det kan bero på många saker. Delvis på mig själv och de små cirklar jag rör mig i. Men också på att personer med intellektuell funktionsnedsättning fortfarande är en rätt så isolerad grupp.
Som praktikant har jag bekantat mig med det omfattande arbetet FDUV gör för personer med intellektuell funktionsnedsättning. Arbetet kan bland annat handla om boendefrågor, arbetslivsfrågor, tillgänglighet och att motverka diskriminering.
Det har varit intressant att se de olika nivåer personalen på FDUV arbetar på. En dag kan arbetet vara att ge förslag till förändringar i vårdreformen, och en annan dag att hjälpa en förälder hitta rätt stöd till sitt barn. Det kan också handla om att fundera på hur man ska formulera sig till exempel i sociala medier så att även de som inte är så insatta förstår.
Att kommunicera om funktionsrättsfrågor
Ord har betydelse. I början av min praktik funderade jag mycket på vilka begrepp man ska använda. Funktionshinder, funktionsvariation eller funktionsnedsättning?
Men jag insåg snabbt att kommunicera om en grupp som man själv inte tillhör kräver reflektion kring så mycket mer än bara de begrepp man använder.
Jag har funderat mycket på en svår balansgång då man kommunicerar om funktionsrättsfrågor. Det handlar om att visa att en funktionsnedsättning inte betyder att man måste leva ett sämre liv. Men samtidigt måste man lyfta upp de verkliga barriärer och utmaningar dessa personer står inför.
Det handlar om att visa att en funktionsnedsättning inte betyder att man måste leva ett sämre liv. Men samtidigt måste man lyfta upp de verkliga barriärer och utmaningar dessa personer står inför.
Ibland kan man göra misstag. Jag erkänner att det här är min andra bloggtext. I den första versionen av bloggtexten ingick en ung persons personliga intervju.
En nervös måndagmorgon skickade jag ett mejl till min handledare som började:
”Jag har funderat hela veckoslutet över intervjun. Ju mer jag tänker, desto mer inser jag att jag inte är bekväm med att referera till den i min bloggtext.”
Jag lär mig hela tiden hur viktigt det är att analysera min egen position. Har jag rätt att använda hennes berättelse som exempel i en text som beskriver min egen personliga utveckling? Hur hjälper det personer med intellektuell funktionsnedsättning?
Fast jag anonymiserar är det fortfarande hens berättelse. Den tillhör hen.
Lyssna för att förstå
Under min praktik har mitt intresse för funktionsrättsfrågor väckts ännu mer.
Nu inser jag hur betydelsefullt det är att vara i kontakt med personer med intellektuell funktionsnedsättning för att förstå frågor som berör gruppens rättigheter. Då får forskning en koppling till verkligheten och de riktiga personer det handlar om. Att tala med i stället för om. Att träffa personer som har en funktionsnedsättning, men inte är sin funktionsnedsätting.
Jag minns med glädje alla människomöten från sommarlägren. Alla fina diskussioner som kunde handla om svåra tider, favoritmusik eller ölmärken.
Nu inser jag hur betydelsefullt det är att vara i kontakt med personer med intellektuell funktionsnedsättning för att förstå frågor som berör gruppens rättigheter.
Jag fick också se hur olika behov personer med intellektuell funktionsnedsättning kan ha, och hur olika personer själv kan förhålla sig till sin egen funktionsnedsättning. Därför vill jag bli bättre på att inte ta saker för givet.
Ingen annan än personer med intellektuell funktionsnedsättning vet hur det verkligen är att ha en intellektuell funktionsnedsättning, och ingens upplevelse är exakt lik en annans. Det viktiga är att lyssna.
Text: Tessa Forssell, praktikant och sociologistuderande
