Vi står invid fotbollsplanen. Följer med pojkarnas turnering. Talar om ditt och datt. Jag fascineras av hennes sons förmåga att – då han väl får bollen – gå igenom vilken mur som helst. Inget kan stoppa honom.
Hon håller med, skrattar och konstaterar att fotbollen och vännerna han har via den är guld värda. Att han varit mycket ledsen över ny klassindelning i skolan. Jag beklagar att han haft det kämpigt och det är då det händer.
Hon sänker rösten, böjer sig lite närmare mig och berättar: ”Dessutom tror jag det finns specialbarn i klassen.” När hon säger specialbarn tecknar hon citattecken i luften och artikulera ordet så det knappt hörs.
Min dotter är ett av dessa ”specialbarn”.
I stunden får jag inget klokt ur mig. Men efteråt har jag förstås formulerat många svar i mitt huvud. Dels att min dotter är ett av dessa ”specialbarn”, dels att jag rent professionellt jobbar för skolinklusion, för allas rätt att funka olika och för rätten till anpassningar.
Det jag ändå efteråt funderat mest på är den självklara utgångspunkten kvinnan hade, att ett barn med särskilda behov i klassen automatiskt är bort från hennes son.
De här barnen kan lära eleverna livskunskap och värderingar viktigare än division och språkriktighet.
Varför inte tänka annorlunda? Att de här barnen kan berika klassen, att de kan lära eleverna livskunskap och värderingar viktigare än division och språkriktighet. Alla är olika, och det är bra. Alla ska bemötas med respekt, men inte nödvändigtvis på samma sätt.
Och genom att möta dem som funkar lite annorlunda och behöver anpassningar kan vi lära oss att detta är mer än en floskel. Det är en grundläggande värdering, en livsinställning och en förutsättning för att vi ska ha ett samhälle som bejakar och beaktar mångfald. Ett samhälle som har rum för oss alla.
Det har sina konsekvenser om detta med ”specialbarn” är väldigt hysch-hysch. Det skapar mera misstro än förståelse.
En annan sak jag funderat på är det problematiska med att så mycket information är sekretessbelagd. Självklart har det sina goda sidor (och de dåliga kan man kringgå genom samarbete med barnen och föräldrarna), men det har sina konsekvenser om detta med ”specialbarn” är väldigt hysch-hysch. Det skapar mera misstro än förståelse. Det stjälper mera än det hjälper.
Att i klassen och bland föräldrarna tala mer öppet om särskilda behov tror jag bygger broar och öppnar upp för bättre anpassningar. Det finns otaliga exempel på att det inte behöver innebära att någon pekas ut eller känner sig missgynnad. Och de flesta vet ändå att det är ”något” och då de inte vet vad, leder det till rykten och oro.
En skola för alla är bättre för alla.
Matilda Hemnell, informatör
Foto: Pixabay
