Artiklar

Bostäder för personer med utvecklingsstörning, januari 2010
Perspektiv på "en skola för alla", juni 2009
Adressen om personlig assistans överräcktes, oktober 2008
Strandvänget och Frank Johnson, augusti 2007
Konfliktfylld omsorgsservice, juni 2007

Bostäder för personer med utvecklingsstörning

Perspektiv på ”en skola för alla”

Jag lystrade till, när min kollega berättade att nu har hon upplevt det, en skola för alla. Hon hade besökt en skola i Svenskfinland för att introducera nytt material som de skulle använda. Skolan var liten med ca 60 elever, så lärarna måste använda sin kreativitet för att lyckas. En av skolans lärare hade kontaktat henne, och berättat att de har elever som är i behov av lite extra stöd och undrade om hon kunde rekommendera några bra dataprogram. Hon åkte till skolan och följde med undervisningen en förmiddag. Det intressanta för henne blev att hon aldrig kom underfund med vem eller vilka av eleverna som var de som behövde extra stöd. I skolan arbetade eleverna dels individuellt eller i smågrupper beroende på vilket ämne som behandlades. Assistenten stödde där det behövdes, hon fungerade som ett allmänt stöd i hela klassen.
En skola för alla är ju en skola där ingen lyfts fram särskilt för sina svagheter utan allt stöd blir en naturlig del av undervisningen som alla elever kan ha nytta av. Jag undrar, varför är detta så unikt, varför är det så svårt att anpassa undervisningen så att alla elever får en möjlighet inom den allmänna undervisningens ramar?
Skolans målsättning är att ge alla barn undervisning enligt sina egna förutsättningar.
Att elever med specialbehov behöver stöd i sin undervisning är en självklarhet, men då det gäller skolplacering och övriga undervisningsarrangemang går åsikterna isär. Det är vanligt att elever med behov av särskilt stöd hänvisas till specialskolor eller specialklasser, det anses vara den bästa miljön för lärande när det gäller dessa elever. Det har under de senaste åren höjts röster, speciellt i Svenskfinland, för att elever skall få sin undervisning i närskolan och därmed är diskussionen om inkludering igång. I Svenskfinland har det blivit allt vanligare att elever med behov av särskilt stöd går i sin närskola. Vissa kommuner har valt att utveckla undervisningen så att också elever med funktionsnedsättning får sin undervisning i närskolan.

Tidigare talade man om integrering, men begreppet inklusion har till stora delar ersatt begreppet integrering. Med inklusion i utbildningssammanhang avses ett utbildningssystem där alla elever oberoende av inlärningsförutsättningar har rätt att få undervisning i sin närskola. Inklusion handlar inte enbart om att få tillträde till allmänundervisning för ett relativt litet antal elever med funktionsnedsättningar, inklusion är en mer genomgripande strukturell förändring vars mål är att erbjuda alla elever god undervisning i en för alla elever gemensam skola, en skola för alla.

Det mesta då det gäller inklusion av elever med särskilda behov, precis som i många andra frågor, handlar det om attityder. Under de år som jag arbetat på FDUV har diskussionerna gått heta om var personer med utvecklingsstörning skall få sin undervisning. Att elever med utvecklingsstörning kan gå i sin närskola upplevs av många som en utopi. Det har dock visat sig att i de fall det varit möjligt har detta inneburit för skolan att förändra sina arbetssätt både för elever med funktionsnedsättning och för elever som följer den allmänna läroplanen. Där skolan förändrat sina arbetssätt och tagit hänsyn till varje elevs behov har alla elever haft nytta av de nya arbetssätten. Det har visat sig att de största svårigheterna ofta funnits i de skolor där man starkt velat särskilja barnen med specialbehov i stället för att ta med barnen och med gemensamma krafter hitta på olika lösningsmodeller i klassen. En erfaren pedagog sa en gång till mej, ”Genom att vara öppen och visa på allas rätt till utbildning kan man få med klassens elever i undervisningen. Man skall inte vara rädd för att klasskamrater inte kan stödja och hjälpa i olika situationer, det är ju undervisning om något.”

Jag tror att en bra pedagog som använder sin fantasi och kreativitet kan undervisa alla elever. Undervisningen idag borde vara ett lagarbete, där lärare, assistenter, elevvården, föräldrar och ibland t.o.m. klasskamrater stödjer varandra. I en skola där man lyckats med stödet för elever med specialbehov är alla vinnare, både elever och vuxna. En skola för alla är en naturlig inkörsport för ett samhälle för alla.

juni 2009

Lisbeth Hemgård, verksamhetsledare /FDUV

till sidans början

Adressen om personlig assistans överräcktes

Tisdagen den 14 oktober överräckte Handikappforum och APUA-gruppen adressen "Självständighet för handikappade" till Riksdagens talman samt riksdagsgruppernas representanter. Cirka 35 000 personer har skrivit under.
Namninsamlingen inleddes på självständighetsdagen 6.12.2007, då kampanjen Självständighet för handikappade inleddes. I adressen kräver man att Matti Vanhanens regering tar tag i assistentfrågan för gravt handikappade. Gravt handikappade har rätt till självständighet samt till delaktighet i livets olika områden.
Riksdagsgrupperna ställde sig positivt till ärendet och lovade medverka till att den nya Handikappservicelagen träder i kraft. På samma gång fick handikapprörelsen tack för sitt enträgna arbete för att få en ny lag till stånd.

Tisdagen den 14 oktober 2008

till sidans början

Strandvänget och Frank JohnsonI

Danmark skakas omsorgsverksamheten av en stor medieskandal. En ung journalist har under tre månaders tid varit anställd vid Strandvänget, en boendeenhet för svårt utvecklingsstörda personer. Han har ställt in en dold kamera i boendeenheten så att man kan följa med arbetet där när han är på jobb.

Dokumentären sändes i Danmarks Radio (TV) i februari, på bästa tittartid. TV-dokumentären resulterade i en folkstorm. Föreståndaren för boendeenheten fick sparken, som också de flesta från personalen.
Jag såg dokumentären på ett nordiskt möte i våras. I programmet kan man följa med hur personalen ignorerar de som bor där och bemöter dem på ett omänskligt sätt. Personalen upplever att de som bor där, inte har några speciella behov. Ett exempel är när en ung man har kissat på sig, han ligger och skriker på sitt rum. Den unga journalisten frågar personalen varför han skriker. Personalen svarar: han är bara sån, man kan ingenting göra. Senare framkommer det att personalen har låtit honom ligga på rummet i över 14 timmar utan att ta upp honom.
Det är inte brådskan som gör att personalen inte ingriper utan det är inställningen till arbetet. I dokumentären kan man följa med personalens överlånga kaffepauser som pågår trots att de som bor på boendet klagar och ropar. Journalisten frågar försynt, kan man faktiskt ingenting göra, men personalen förklarar: nej det finns inget att göra, utvecklingsstörda personer fungerar på det här sättet.
Vår systerorganisation LEV i Danmark har gjort sitt bästa för att svara på alla upprörda frågor kring omsorgsverksamhet i Danmark. Trots allt fungerar de flesta boendeenheter väl och detta är ett undantag vill LEV förklara till anhöriga vars barn bor på boenden. Men de flesta övertygas inte, det är upprörande att se programmet.
Strandvänget är en del av en större institution och diskussionen går het, hur kunde detta ske. Anhöriga till dem som bor där har klagat över att de ingen insyn fått och att samarbetet mellan anhöriga och personalen varit obefintlig.

Debatten i Danmark har bland annat resulterat i att man inom omsorgsverksamheten vill utveckla samarbetet mellan anhöriga och personal. Både personalen och anhöriga upplever det svårt att hitta en bra form för samarbetet och efterlyser en tydligare plan och struktur för samarbetet. Dokumentären har också resulterat i att man inom social- och hälsovårdsministeriet i Danmark är tvungna att se över omsorgsverksamheten. Man talar om de värdegrunder som all omsorgsverksamhet bygger på, all personal bör få utbildning där bland annat människovärde och mänskliga rättigheter tas upp.

Under min semester besökte jag New England i USA. Vi åkte omkring med min familj i det natursköna Maine. Vi övernattar i Portland, en medelstor kuststad i Maine. Jag bläddrar i den lokala tidningen, det är alltid intressant att läsa vad som är aktuellt i det området där man rör sig. Presidentvalet engagerar tydligen hela USA redan nu, men mitt intresse väcks när jag upptäcker en bild av en person med utvecklingsstörning. Det är en nekrolog.
Här beskrivs Frank Johnsons liv, hans uppväxt på en institution, hans flytt därifrån under tidigt 90-tal och hans liv i Portland, Maine. Skribenten beskriver hans liv och insatser på samma sätt som för vilken annan samhällets stöttepelare som helst. Hans vana att besöka McDonald's och all den glädje han spred i det samhälle där han levde.
Jag kan föreställa mig Frank Johnson och hans liv. Jag tror att han bemöttes med mänsklig respekt och att han var rätt så nöjd med det liv han levde. Det känns svårt att tänka på Strandvänget och Danmark, hur hade Frank Johnsons liv tett sig där.
Vi talar ständigt inom handikapprörelsen om mänskliga rättigheter, människosyn och respekt. Jag tror att respekten och bemötandet skapas via en dialog i ett samhälle där också de funktionshindrade lever ett så normalt liv som möjligt.
Om Frank Johnson fortsatt sitt liv på en institution hade invånarna i Portland aldrig haft glädjen av att träffa Frank och på samma sätt förstå hans behov och inse vilka resurser han hade. Att bli bemött med respekt ger självkänsla och självkänsla ger livskvalitet.

Augusti 2007 / Lisbeth Hemgård

till sidans början

Konfliktfylld omsorgsservice

Finlandssvensk omsorgsservice har uppmärksammats på ett förtjänstfullt sätt under den senaste veckan. Johanna Westman skriver i sin ledare i HBL den 14.6.2007 om behovet av en enad front i Svenskfinland för att garantera omsorgsservice på svenska.

Anna-Lena Karlsson-Finne beskriver i sin insändare (HBL 16.6.2007) vilken förträfflig enhet Kårkulla samkommun utgör bara kommunerna skulle inse detta och stöda verksamheten mera. Kommunerna upplever att Kårkulla samkommuns service är för dyr, men Karlsson-Finne beskriver varför kostnaderna ökat. Många personer med utvecklingsstörning blir äldre och kräver därför mera stöd, men servicen blir också dyr på grund att vi finlandssvenskar är så få.
Inom Förbundet De Utvecklingsstördas Väl (FDUV) oroar vi oss naturligtvis för vad kommun- och servicestrukturreformen för med sig och frågar oss hur vi kan garantera en svenskspråkig omsorgsservice i framtiden. FDUV:s och Kårkulla samkommuns styrelser har sammankommit och diskuterat bl.a. Kårkulla samkommuns framtida roll som serviceproducent. FDUV har klart uttalat sitt stöd för Kårkulla samkommun som garant för omsorgsservicen i Svenskfinland.
På grund av sparåtgärder varierar dock servicekvaliteten inom Kårkulla samkommun och allt fler anhöriga efterlyser andra servicealternativ. Det upplevs som konfliktfyllt att inte stöda Kårkulla samkommun, delvis på grund av att man egentligen vill stöda svenskspråkig omsorgsservice för att på så sätt garantera att servicen också i fortsättningen kan ges på svenska.
Som Johanna Westman skriver i sin ledare måste vi i Svenskfinland hålla ihop för att kunna erhålla goda omsorgstjänster på svenska. Detta blir särskilt svårt om sådana tjänster inte finns att tillgå. Det kan gälla t.ex. boendeservice för svårt handikappade eller stödprogram för personer med autism. Anhöriga kontaktar ofta FDUV, speciellt när det gäller boendeservicen i huvudstadsregionen.
Det är svårt att rekrytera utbildad personal och även om man lyckas med det är personalen så fåtalig att den inte räcker till. Personalomsättningen är stor, arbetsförhållandena och lönen på sådan nivå att många inte trivs längre. Speciellt personer med större behov av service såsom svårt funktionshindrade och personer med autism blir lidande i detta system.
Finlandssvensk omsorgsservice med sina influenser från de övriga nordiska länderna har haft ett gott rykte i Finland. Man inledde avvecklingen av Kårkullas vårdhem i Pargas som en av de första i landet och ville erbjuda en bra omsorgsservice med modell från de övriga nordiska länderna.
Var står vi då idag? Avvecklingen har stannat upp bland annat på grund av brist på tomtmark i storstadsregionen och höga byggkostnader. Man frågar sig om den generation funktionshindrade som växer upp i dag i sin närmiljö, många integrerade i sin närskola, kommer att acceptera den servicenivå som erbjuds?
Föräldrarna blir besvikna då deras barn avslutat sin skolgång och plötsligt erbjuds enbart segregerade lösningar i gruppbostäder och arbetscenter. Var finns de innovativa lösningar som man så länge pratat om.
Därför larmar Kårkullas ekonomiska problem till aktivitet. Från FDUV:s sida önskar vi att den svenskspråkiga omsorgsservicen inte bara garanteras utan utvecklas till en kvalitativt god service för både personer med utvecklingsstörning och andra personer med behov av omsorg och stöd.
Folktinget föreslås som bästa instans att bevaka dessa intressen med hänvisning till ramlagen för kommun- och servicestrukturreformens 6 paragraf. FDUV är gärna med på ett hörn när det gäller den bevakningen.

Juni 2007

Pehr Löv
Förbundsordförande FDUV

Lisbeth Hemgård
Verksamhetsledare FDUV

till sidans början